Att lära genom musisk lek

Musisk lek gör livet lustfyllt för barn. Musisk lek är livets första läromedel. I nedanstående artikel utvecklar fil dr Berit Uddén sin syn på musisk lek som medel för barns tanke- och språkutveckling.

Skolledaren och pedagogen Friedrich Fröbel arrangerade den 26 juni 1840 en lekdag för att fira 400-årsjubileet av boktryckarkonsten. Vid denna tid hade Fröbel utvecklat sin pedagogiska teori om leken som människans första bildningsmedel. Och han iscensatte den genom att starta Kindergarten och att sälja "lekmedel" (bollar, klot och klotsar, som han konstruerade efter geometriska principer) till hemmen. Till lekarna, som föräldrarna antogs leka med barnen, medföljde förslag till visor med korta formelartade melodier till rimmad vers, som konkret anknöt till utförandet.

Fröbel hade i sin pedagogiska filosofi kommit till slutsatsen attden improviserade rimvisan är det naturliga kommunikationsmedlet mellan barn och mor/vårdare/ledare. Samtidigt skulle den vuxne genom småvisor och fingerlekar förbinda lekens handlingar med språkliga begrepp, så att redan spädbarnet skulle få en "Ahnung" om livets dimensioner och relationer. Rimvisan tolkar akustiskt den "stumma" lekens handlingar, menade Fröbel, och själva rytmen och sången fördjupar det känslomässiga uttrycket så att barnet "förstår" bättre.

Fröbel skapade begreppet "att lekvårda". Modern och senare "die Kindergärtnerin" fick en väsentlig roll för att barnet skulle medvetande göra sig genom leken. Spädbarns- och småbarnslekarna presenterade Fröbel i en bok med dikter, lekar, melodier och konstbilder, Mutterund Koselieder, 1844.
Fröbels tankegångar kan sättas i perspektiv av dagens teorier om att barn lär sig genom att leka. Barn överlämnas idag att leka själva utan att föräldrar deltar och de skickas till aktiviteter i musik, dans, teater eller idrott. Inom förskolan har länge betonats den fria leken som viktigare än den pedagogledda gemensamma leken. Även här talar man dock om ämnesstrukturerade aktiviteter som sångsamling, gymnastik, sagostund etcetera och använder inte begreppet lek. Människan föds musisk. Barn sjunger, rytmiserar och visar sina tankar med gester på ett spontant och samtidigt sätt, i en musisk helhetsform.

Fröbels barndomspedagogik betonade att modem skulle lära barnet att leka, både lära det formerna och uttrycken för leken. Hon skulle sjunga, visa och rytmisera omväxlande med talade förklaringar för att introducera barnet i hur modersmålet kunde användas för att förtydliga tanken. I sin filosofi menade Fröbel att barnet var ett treenigt väsen (av natur, av människa och av gud), som genom lekfostran och bildning skulle förenas till en individ. Han tycks ha anat det som dagens neurovetenskapliga forskning kommit fram till, att det nyfödda barnet har två delar av sin treeniga hjärna helt utvecklade. Det är hjärnstammen med sitt biologiskt rytmiska energisystem och mellanhjärnan inklusive höger hemisfär med sitt emotionella belöningssystem, som behandlar den energi som sinnena förser individen med.

Från början kan barnet alltså kommunicera via rytmisk rörelse och känslomässig ton, vilket det använder för att bygga upp de nervnät som behövs för att den tredje, den kognitiva (den
tänkande) hjärnan med vänster hemisfär och loberna, ska växa till och efter hand mogna. Människans hjärna mognar långsamt. Sinnessystem och motoriska system måste förfinas för att barnet ska kunna styra sin kropp och sin röst. Det gör barnet självt genom att locka omgivningen att leka med det.

Forskare som studerat hur livets första "samtal" mellan mor och barn utspelar sig har funnit att det har musikaliska former. Ljud, läten och rörelser utbyts rytmiskt dem emellan och barnet tycks bäst komma ihåg sådant som har en fast form som modern upprepar på samma sätt ofta. Kommunikationsforskare som studerar ickeverbala uttrycksformer påpekar att då spädbarnet börjar upprepa stavelser, da blir da-da, börjar det att "slå takten" med händerna. Det tycks finnas starka nervförbindelser mellan händernas rörelser och språket.

Psykologen Vygotskij studerade sambanden mellan språk och tankeutveckling. Han menade att vårt inre språk är mycket instabilt och för att barns inre instabila språk ska bli ett stabilt yttre språk måste det stödjas på något sätt. En svensk forskare som studerade ettåringars intentioner att lära på daghem, registrerade förvånat att barn kunde sjunga långa visor innan de kunde tala flerordssatser. Sång verkar vara ett av de stabiliserande medel som Vygotskij avsåg.

Om barn både spontant själva uttrycker sig i sång och naturligt lär och bildar sig genom musisk lek, hur tidigt ska vi då pedagogiskt leda in dem i den estetiska vuxensynen på musicerande, bildskapande eller dans och teaterskapande? Specialisterna, lärare i musik, rytmik, dans, bild och drama, är i hjärtat (och genom sin utbildning) inriktade på sitt ämne som subjekt. Barnet är objektet som ska anpassa sig och lära "rätt" motoriska färdigheter för att kunna uttrycka sig allt bättre på ett instrument eller med ett material.

För föräldrar och för den allmänna för- och grundskolan ä rbarn subjekt, som ska få en allsidig stimulans för att bli "harmoniska" vuxna (som det står i skollagen) och som kan tänka självständigt och samarbeta med andra för att bygga ett demokratiskt samhälle. Läroplansutredarna 1992 föreslog, enligt en förändrad pedagogisk syn på kunskap och lärande, att de praktiska ämnena skulle integreras med de teoretiska ämnena i skolan. Detta har stött på en rad organisatoriska problem eftersom skolan är uppbyggd på ämnesspecialister. Dagens läroplaner föreskriver även att förskolepedagogiken med leken som metod (som har sina rötter i Fröbels pedagogik) ska användas i skolan. I både förskolans och grundskolans läroplaner har man dock fört in de estetiska uttrycksformerna parallellt med leken. Detta visar på att man inte riktigt problematiserat att lekens uttrycksformer för barn är musiska och att estetiska uttrycksformer härrör från ett uppspaltat vuxenperspektiv.

Min erfarenhet är att många barn inte ens på mellanstadiet har fått stimulans för att utveckla sina motoriska och språkliga färdigheter. Det kan bero på att barn inte leker fritt så mycket tillsammans idag, vilket i sin tur beror på förändrade livsmönster till följd av den mediatekniska utvecklingen. Även barnen lockas allt tidigare att bli stillasittande mediakonsumenter istället för aktiva lekproducenter. De som trots detta är aktiva lekare förfaller ofta till att bli mediaimitatörer och "leker", påhejade av vuxenvärlden, att de är artister.

Lärare i förskola och grundskolans första år måste kunna leda sång- och rörelselek på ett medvetet sätt. Det är min förhoppning att alla blivande lärare inom förskola och grundskolans tidiga år försäkras en musiskt lekande musikundervisning i kombination med didaktisk teoribildning om musisk kommunikation som ett obligatoriskt inslag i sin grundutbildning. Det måste ingå i lärarkompetensen att kunna använda sång- och rörelselek som stimulansmedel då barn ska utveckla sin tanke- och språkförmåga.

Berit Udden