Sjunger ut...

Plötsligt känner jag hur ögonen tåras. Jag sitter djupt nersjunken i en stor lädersoffa på National Museum of American Indian i Battery Park i New York. På en stor filmskärm visas en 75 min lång film över musikhistoriska giganter som George Harrison, Jimi Hendrix, Louise Armstrong m fl – alla med någon form av anknytning till indianer. Det som gör mig så berörd är Cherokee Morning Song med bl a Rita Coolidge. Jag vet inte varför, men tårarna bara kommer. Kanske är det känslan av något djupt ursprungligt. Jag känner att jag har längtat efter den ursprungliga rösten – rösten som bär på ett budskap och som berör mig i mitt innersta. Mina tankar går till mina tonåringar på jobbet. Vem har sjungit med dem  innan jag vill få dem att sjunga? Är det bara svenska barn och ungdomar som ibland har svårt med att våga sjunga tillsammans med andra? Vem eller vad får dem att inte använda den inneboende röst de äger? De som vågar sjunga härmar ofta sina idoler och när jag tänker närmare efter så är det även delvis så när jag slår på radion. Artister härmar andra artister och strävar efter samma sångideal. Jag säger inte att det är fel, men om det ska beröra mig, så krävs det något mer.

En av mina ingifta släktingar i USA jobbar med flera stora barnkörer. När hon jobbar med de yngsta barnen har hon ett särskilt system för att lära dem tonstegen i en melodi. Hon använder sig av handen och fingrarna och visar ett tonsteg upp, ner etc. När de ska sjunga den allra högsta tonen i en sång tar alla upp ena handen ovanför huvudet för att de ska ta tonen direkt och inte glida upp på den. Hon berättade för mig att det är svårt att få dem att inte göra rörelsen när de har konsert, eftersom det blir ett inlärt beteende. En gång deltog hon med sina körer i ett stort event med en kvinnlig ”körguru”, som lyssnade på en av hennes körer. Efteråt frågade min släkting henne vad hon ville ändra på i barnens sång. ”Nä, jag vill inte jobba med barnen, jag vill jobba med dig. Var finns ditt leende?” Sedan fick hon en lektion i hur hon skulle jobba med ansiktet och kroppen för att få barnens sång att lyfta. Hon glömmer inte den lektionen. När toner och ord får ”kropp” blir de levande.

Den nu 94-åriga körgurun bor numera på pensionärshem. Tror ni att hon har gett upp sin sångröst och sitt ”körande”? Nej, när hon flyttade in på hemmet för ett par år sedan startade hon en kör med pensionärerna. Hon tycker att det är helt exemplariskt. Alla körmedlemmarna finns ju där hela tiden, sitter oftast still och de kan öva när de vill. Och det vill de! Att sjunga har gett den kvinnan energi som varar länge och hon flyttar över den även till de andra pensionärerna. Wow!

En studiekamrat från min tid på musikhögskolan undrade på face book om jag sjunger för mina plantor i trädgården för att få dem att blomstra och bära frukt. Det borde jag ju göra, förstås. Att sjunga är livgivande. Jag borde släppa alla hämningar och sjunga ut lite oftare. Framför allt måste det vara en av mina viktigaste uppgifter som musiklärare att släppa fram alla elevers förmåga, längtan och mod att sjunga, att hitta det som är deras egen ursprungliga röst. I kroppen bor rösten, bor identiteten som i en kör kan bli till samhörighet .

Jag lutar mig tillbaka i skinnsoffan och blundar, låter sången skölja över mig och njuter av stunden. Ett par dagar tidigare har jag varit på Brodway och sett Peter Jöback göra huvudrollen i Phantom of the Opera. Vad jag än har tyckt om honom tidigare, så ändrar jag mig. Vilket djup i rösten, vilken scennärvaro – stående ovationer! Dagen efter var jag i Central Park vid John Lennons minnesplats. Han själv må vara borta, men hans musik och röst lever ännu. De regntunga gatorna i New York stör mig inte, frihetsgudinnan står där hon står oavsett väder och livet finns här och nu.Får jag ännu fler tomater nästa sommar om jag sjunger Cherokee Morning Song för dem? Hur som helst tänker jag vara en av de musiklärare som sjunger ut för mina rektorer den 4:e oktober!/ Krönika av Kristina Stenborg