The trigger

En av anledningarna till att Musiklärarnas Riksförening genomför enkätundersökningen
på webben gällande gruppstorlekar och antalet klasser som musiklärare undervisar i är att vi i våras återigen blev påminda om musiklärarnas många gånger bedrövliga arbetssituation.
Denna gång av Christian Andersson. Han skickade oss en e-post som inleddes med följande ord:

”Hej! Jag läste häromveckan en annons, där en
skola med 300 elever (7-9) sökte en musiklärare
på 70 procent. 300 elever på 70 procent,
på en högstadieskola, är illa, och värre blev det
när det stod i arbetsuppgifterna att tjänsten
innebar undervisning i åk 4-9. När jag skickade
ett ifrågasättande mail till skolan fick jag ett
väldigt oprofessionellt svar, där rektor kortfattat
meddelade att eftersom jag inte sökt tjänsten
skulle hon heller inte svara på mina frågor.

Jag tycker att MR ska sätta upp en svartlista
på skolor som erbjuder tjänster med oacceptabla
förutsättningar och se till att undersöka
dessa skolors motiv. Jag tror inte att många
rektorer och skolor förstår hur många elever
en musiklärare får träffa under en vecka, och
hur mycket slit det är med förarbete, undervisning,
efterarbete, betygsättning, omdömen
och allt annat. Utöver detta ska ju musikläraren,
ofta ensam, även ta hand om musiksalen,
om det överhuvudtaget finns någon.

Jag berättar gärna mer om min kontakt med
skolans rektor och mina idéer om hur en
kartläggning skulle kunna gå till (ta hjälp av
medlemmarna i MR, till exempel), och hur
vi skulle kunna visselblåsa i olika medier. En
nära kontakt med lärarfacken skulle kunna utveckla
debatten om förutsättningarna.

Snälla, gör en kartläggning, samarbeta med lärarfacken,
öka debatten! Jag hjälper gärna till!
Det här MÅSTE få ett slut!”

Musikläraren tog kontakt med Christian. Efter några inledande fraser frågar vi:
– Har du fyllt i MR:s enkät?
– Ja, den var bra. Det är rätt innehåll. Kort men ändå omfattande.

– Du tog kontakt med MR?
– Ja, jag tycker att musiklärarnas arbetssituation och möjlighet att göra ett bra jobb har blivit sämre.

– Vad tänker du först och främst på?
– Att musiklärare har många och stora klasser, att det saknas musiksal och musikinstrument, att lärare tvingas arbeta på flera skolor, och så allt det andra, det dolda, musiklärares dolda förutsättningar…

– Har du själv erfarenhet av bristfälliga arbetsvillkor?
– Vid ett tillfälle skulle jag jobba på en grundskola, åk 4-9, 100%. Jag hade 350 elever som ag träffade en gång i veckan. Jag fick kämpa för att få en dator och när jag väl fick en, så var det en gammal PC, som var låst till kommunen. Jag kunde inte ladda ned några program från nätet. Jag fick heller inget eget skrivbord tillsammans med de andra lärarna utan fick sitta i musiksalen och arbeta.

– Du sa ”skulle jobba”?
– Ja, jag stod inte ut länge utan lämnade anställningen rätt snart. Men jag vill egentligen inte slå ner på rektorerna. De saknar kunskap och är sällan medvetna om vår situation och vad vi behöver. Nu arbetar jag på en skola där skolledningen vill engagera sig i mitt jobb, vad eleverna och jag gör på lektionerna.

– Hur skall då rektorerna få kännedom om musiklärarnas arbetssituation?
– Det är naturligtvis komplicerat, men musiklärare som lämnat yrket skulle kunna medverka i skolleda-rutbildningen, rektorer skulle åläggas att vara med på musiklektionerna och kanske till och med pröva på att undervisa.

– Och vad skall musiklärarna och Musiklärarnas Riksförening göra?
– Musiklärarnas Riksförening skulle kunna spela in en video om musiklärares situation, både goda och dåliga exempel. MR och musiklärare måste också engagera sig i den utbildningspolitiska debatten, det spelar förresten ingen roll om det är en röd eller blå politik som styr skolan. Som det är nu så är kärnämnena viktigast. Och alla i skolan, skolledare, lärare, elever och föräldrar samtycker. Sedan
har vi det här med nyttoaspekten, att allt eleverna lär sig skall kunna användas direkt, i arbetslivet, det är detta perspektiv som gäller och då glömmer man att skolan också skall bilda och utveckla individen, ge eleverna en helhet, men skolledarna utvecklar bara de ämnen som de får stora resurser att utveckla. Men vi skall som sagt inte skylla på skolledarna, vi skall i stället gå till skolledningen med öppet sinne och våga berätta, ”detta behöver ni veta om musikundervisningen, denna utrustning måste vi ha för att göra ett bra jobb”...

– Har du idag goda förutsättningar att göra ett bra jobb?
– Ja, på den skola där jag arbetar idag behandlas alla lärare lika, och vi lärare har mycket bra kontakt med varandra, det finns en välkomnande attityd och skolledarna lyssnar verkligen.
Och lärarna jobbar hela tiden.

– Jobbar hela tiden?
– Ja, från och med skolstarten så kommer jag att jobba ”hela tiden”, fram till nästa sommar, helger, kvällar, ständigt ha frågan aktuell vad vi skall göra nästa lektion och är man sedan mentor så jobbar man mer än ”hela tiden”, om du förstår vad jag menar.

– Om du skulle sammanfatta?
– Jag känner ett stort behov av att hjälpa till, och ju fler vi är som bidrar, desto lättare kommer jobbet att bli. Vi musiklärare måste samarbeta, lärarfacken måste agera gemensamt, vi måste skapa en rörelse och skolledarna måste sätta sig in i ämnets och musiklärarnas förutsättningar för att kunna göra ett gott jobb.
Men jag är mån om att vi har en öppen attityd, utan att skuldbelägga någon. Ingen ska behöva känna sig som boven i dramat, för vi är alla offer. Om vi jobbar tillsammans går det att göra något åt situationen.

– Hur känns det att som vi pratade om inledningsvis, att bli kallad ”the Trigger”, om man nu kallar den som dragit igång något för detta?
– Jag känner mig smickrad om jag nu har triggat igång något som kan förändra och jag vill som sagt mer än gärna bidra till att musiklärarnas dolda förutsättningar kommer fram i ljuset. Och jag måste tro att det finns många som vill förändra.
Vi måste hjälpas åt! Vi måste samarbeta!

Musikläraren tackar Christian Andersson för ett stimulerande samtal.