Alla människors möten...

”För det är ju bra om de kan få betyg i de ämnen de kan, som t ex bild, musik, slöjd…”. Jag kände mig helt förstummad av kommentaren från en av de i teamet som ska ge oss råd om hur vi hanterar våra ensamkommande pojkar. Hur tänker de när de rabblar upp de här ämnena som ämnen de kan få betyg i? Vet de inte att vi inte får tolkhjälp i våra ämnen, att de flesta av dem aldrig rört ett instrument, att de aldrig haft någon musikundervisning tidigare? Jag hinner tänka att de nog inte har läst kunskapskraven, eller centralt innehåll i t ex musik, eftersom de gör det uttalandet.

”Våra” pojkar kom till skolan för ca ett år sedan och vissa av dem har lärt sig otroligt mycket svenska på kort tid, men svenska är inget lätt språk och de skulle fortfarande behöva lära sig många av de mest grundläggande begreppen för att kunna följa med i undervisningen. Jag har tänkt tanken att jag själv borde göra sådant material, t ex filmer där jag både visar orden, säger dem, samtidigt som jag visar t ex en gitarr, strängar, tangenter m m. Min brist på tid är dock ett återkommande problem och jag kan inte låta bli att tycka att det hade varit mycket mer effektivt om det hade gjorts centralt. Att utan översättningshjälp kastas in i undervisningen kan verkligen inte vara lätt. Ett tag sprang jag ner till de här eleverna och skrev på en översättningssida på deras Ipads, så fort som jag hade lyssningsexempel, men fick för bara några dagar sedan veta att det inte fungerar om jag inte bara skriver ett ord i taget. Suck…kunde inte någon ha talat om det tidigare?

Nu har jag för stunden övergått till att glädjas åt det som ändå sker, de möten med dessa trevliga och motiverade killar, som riskerar att skickas hem igen. De flesta av dem är nämligen afghanska hazarer, den lilla minoritetsgrupp som inte har mycket att hämta, men desto mer att förlora om de skickas tillbaka. De har förföljts i sitt hemland ända sedan 1800- talet. Vart ska de ta vägen?
När jag gick igenom hip hop och rap fick alla mina elever själva prova på att rappa. De nyanlända rappade på sitt modersmål. De använde sig av texter som redan finns, men med stor målmedvetenhet skrev de ner orden. De skrev och de skrev och de skrev med de vackra bokstäver, som jag själv inte förstår. En av pojkarna förklarade för mig att den texten han valt handlar om att de rika måste hjälpa de fattiga. Han greppade mikrofonen och rappade den med stort allvar. Jag blev djupt rörd. Människors godhet räcker ju långt, men hur långt då… Hjalmar Gullbergs dikt ”Människors möte” kommer för mig..

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.

Alla människors möte
borde vara så.

Ja, allas möte borde vara så. Jag gläds över de möten jag har, men frustrationen lurar under ytan – över att jag inte når längre, över de förutsättningar, som försvårar för de här pojkarna att så snabbt som möjligt komma in i vårt samhälle.
Innan jag slutar för dagen tittar jag på ett videoklipp där två av de nyanlända dansar tillsammans med några av mina svenska elever. Trots språkförbistringar, trots ovisshet om vad som kommer att hända dansar de här och nu. I musiken sker det universella mötet. Jag ler åt det ögonblicket….

Nu stundar Lucia. Lucia valde att göra det goda. I mörka gångar gick hon med mat och medicin till behövande och för att se hade hon ljus på sitt huvud. Lucia är ett helgon med kristna och romersk-katolska förtecken som vi har firat sedan början av 1900-talet, men oavsett vad hon har för förtecken står hon för det goda att vilja hjälpa andra människor. Vare sig du nu är jude, eller grek, muslim, katolik, kristen, humanist, eller bara tror på människors godhet, så förvalta denna tradition i godhetens tecken. Det talas om att denna tradition är på väg att försvinna. Det är inte bara i min kommun som det inte blir något luciatåg det här året p g a sviktande intresse. Våra skolor tuffar i alla fall fortfarande på med sina ”ljuståg”. Själv funderar jag på att låta ”mina” nyanlända rappa texten om att hjälpa de som inget har. Stolt vill jag gärna förnya, men också bära vidare en vacker tradition som lyser upp även i den mörkaste av tider./Kristina Stenborg