Rent barock är tiden

Under terminens första lektion med mina nior svischar vi igenom musikhistorien från forntid  t o m renässans. Rask marscherat! Trots att vi både läser, lyssnar och reflekterar över hur och varför man använde sig av musik i tidernas begynnelse i jämförelse med vår egen tid, så hinner vi även dansa ballad och spela en liten medeltida visa med två ackord. Det är visserligen en hemlighet, men den balladdans vi gör har jag hittat på själv – dock med det medeltida balladsteget inlagt. Vi dansar Benny Anderssons ”Dans på vindbryggan”, så autenticiteten är kanske inte hundra procent. Målet är att de ska få en upplevelse av dåtida
ringdans och det är väl ett mål i sig att vi dansar, skrattar och har det bra tillsammans.

Nästkommande lektion ville de dansa den igen, men det hann vi inte, för då skulle vi hinna börja med melodispel, ”Nu grönskar det”. Det är rent barockt att vi redan andra lektionen är framme vid barocken och då lägger lite tid på Vivaldis ”Fyra årstider”. Vilken årstid gillade han bäst? Det funderar de över när vi lyssnar till fåglars drillar, åskväder och surrande insekter.

Tiden ja…den är ju ett kapitel för sig. Det kanske är okej att springa sig igenom
musikhistorien med tanke på att de i nuläget inte är särskilt betjänta av djupkunskaper som t ex om generalbas och terrassdynamik. Det känns viktigare att de får en helhetsbild av historien och ser sig själva och vår nutid i ett annat perspektiv, men i detta ska det även vävas in praktiska moment. Att de får alldeles för lite tid till att träna på instrumenten är en stor sorg. Man lär sig inte att spela, eller att behärska ett instrument på så kort tid. Om vi tar melodispel, så gå det ju, lite till nöds, att träna på Ipad:en, men det blir inte riktigt samma
sak. Den tredje lektionen står Bach och Händel på agendan innan mina nior tränar mer på sitt melodispel och nästkommande lektion är det sedan enbart träning och bedömning. Tänk om jag ändå hade haft ett keyboard per elev! Nu måste de vara minst två på varje och det ger dem på sätt och vis ännu mindre tid när de ibland tvingas invänta varandra.

Min utvärdering med eleverna i julas gav vid handen att en del elever tycker att det känns stressigt med musiken, att man får för lite träningstid och att det är ett stressmoment i sig att bli bedömd. En del tycker att jag inte ska tala om när det är bedömningstillfälle, medan andra tycker att det är ett måste. Hur jag än vrider och vänder på det, så är det på bedömningen jag grundar mitt betyg och det tar ibland bort lusten och glädjen, eller det lekfulla med att spela och sjunga. Jag tycker själv att det är en ständig kamp mot klockan de lektioner jag ska bedöma deras ”timing”, teknik, uttryck etc. När lektionen är slut, så är den och då ska jag ha hunnit med alla i gruppen. Det är självklart så att man hoppas att inte alla
elever vill ta om från början när det blir fel – för det hinns helt enkelt inte med.

I den bästa av världar och bästa av tider har musiken sin egen givna relevans och sitt eget utrymme. Att lära sig musik och att musicera tar tid – precis som allting annat. När jag kan lägger jag därför lite extra tid på elever som behöver det, t ex som de där samtalen med en av tjejerna i nian om alternativ musik. Att hon fått några extra minuter med mig ett par fredagseftermiddagar i anslutning till lektionen gör att hon plötsligt spelar med större fokus och bättre kvalité. Dessutom har hon ett leende på läpparna och kommer i tid till lektionerna!

Från er ordförande i bråda tider av utvecklingssamtal och andra tidskrävande uppgifter/Krïstina Stenborg