MR - Musiklärarnas Riksförening

 

Ett helt liv som musiklärare

2017-12-15 « Tillbaka

Jag sitter och försöker begripa att jag har mer än 40 år bakom mig i skolans värld, FYRTIO ÅR,
dvs hela mitt vuxna liv! Jag försöker också förstå att jag inte en sekund ångrar att jag blev musiklärare och om detta tänker jag
skriva, men ni ska veta att det höll på att ta slut innan det ens hade börjat...

En musiklärare presenterar sig
Året är 1969 och jag är nitton år. Jag har sedan ett år definitivt slutat spela piano. Gitarren däremot hänger med överallt.
Jag kan en massa Dylan- och Donovanlåtar
men de har under en tid vackert fått maka på sig till förmån för antiimperialistiska och kommunistiska kampsånger.
Det är där det kunde ha tagit slut. Jag nöjde mig nämligen inte med att dagarna igenom käfta med historie- samhälls-, filosofi- och tysk (!)-lärarna, jag visade öppet mitt politiskt upplysta förakt även under musiklektionerna.
Den kvinnliga musikläraren var emellertid inte som andra. Vid ett tillfälle håller hon kvar mig efter musiklektionen och tittar storögt på det usla musikbetyg jag hade med mig från ett tidigare gymnasium (jag hade gjort mig omöjlig där och stuckit efter första året.)
– Spela något, säger hon, de andra säger att du kan! Jag vill höra dig spela!
Jag spelar några låtar, både med och utan sång, och lämnar tillbaka gitarren.
– Vad menar du egentligen med att inte nå´n gång visa något av det du kan? Du bara bjäbbar och är sur hela tiden. Jag kommer att ge dig en femma i betyg, men jag förstår din förra lärare som nära nog underkände dig!
Hon hade avväpnat mig. Jag muttrade  något till svar om att jag inte var värd en femma., men innerst inne jublade jag. Någon hade sett musiken inom mig och helt fräckt klivit över min barrikad av ideologisk oåtkomlighet.

Jag uppehåller mig vid denna episod dels för att den lotsade in mig på min yrkesbana men också för att den kom att vägleda mig som musiklärare i fyrtio år. Men vi fortsätter där vi är, och jag är fortfarande nitton.

Jag vikarierar och gör lumpen
En dag hösten 1969 blev jag uppringd av lärarförmedlingen (jag hade anmält mig för vikariat) och tillfrågades om jag inte, med tanke på mitt musikbetyg (!), kunde vikariera i musik. Javisst, tänkte jag och stoppade ner texterna på ”Colours”, ”Oxdragarsång” och ”Casey Jones” i mitt gitarrfodral för att under några månader flacka mellan Rågsved, Huddinge, Alvik, Kungsholmen och Skanstull.
Det var ännu inte så vanligt att det på musiklektionerna dök upp unga gitarrkillar som kom och svängde till det sittande på katedern. Vi njöt nyhetens behag tillsammans, eleverna och jag. Inte för att jag då tänkte i banor att detta skulle vara ett framtida yrke, men det var kul.
Ja, så länge det varade. Lumpen kallade! Emellertid kom det sig att, medan jag ännu travade i militärens underbara marschkängor, en annons dök upp om en ny sorts musikutbildning, en ”modern” utbildning där man förutom musik skulle ha ett ytterligare ämne att undervisa i.
En lång påskpermission gav mig tillfälle att plocka fram Chopinvalser och Brahms
ungerska dans. Jag spelade så tangenterna glödde.

SÄMUS
Vid antagningsprovet till SÄMUS hade jag, efter att ha hamrat mig igenom den
ungerska dansen, bara velat gå min väg, men juryn bad mig vänta och frågade vad jag menade med ”spelar lite gitarr”, något jag angivit i min ansökan. Så räcktes än en gång fram en gitarr till mig vid ett tillfälle då jag skulle bedömas och betygsättas.
– Men där har du ju det!, yttrade någon ur den plötsligt leende juryn. Jag hade spelat ”Oxdragarsång” och lyckats svänga till det utan att sitta på en kateder!. Några
månader senare låg det ett brev på min logementssäng på Känsö, jag har antagits!
Den värld som öppnade sig för mig och ytterligare 23 antagna hösten -71 är svår att beskriva, vi mötte nämligen en flock lärare som alla var besjälade av att åstadkomma
något nytt. De var alla utpräglade individualister men hade det gemensamt att de trivdes där det var högt i tak och dessutom utstrålade de generositet, det som kanske är den svåraste konsten inom konsten!
Nu har det nästan gått femtio år sedan allt detta hände men redan där, i portgången,
fick jag de nycklar i handen som gjorde att jag skulle fungera tillsammans med trettio ungdomar i taget, lektion efter lektion, månad efter månad, år efter år.

Musiklärare!
Jag tar min lärarexamen i historia och musik 1975. Då har jag sista året läst på lärar-högskolan varav halva tiden vigts åt praktik.
Redan under praktiken på Almåsskolan i Mölndal märker jag att det som såtts på SÄMUS har i mig fallit i den bästa av jordar. Jag vågar skriva lite låtar och ställa till ett musikaliskt spektakel om hur en kille och en tjej gör slut. Handledaren ser lite bekymrat på men låter mig i alla fall få en fot med i våravslutningens program.
Kort därefter får jag jobb på Flatåsskolan i Västra Frölunda. Där möter mig ett fem-parallelligt högstadium med musikundervisning i helklass, undantaget fyra veckor i nian då man i klassen turas om att gå på pryo. Under dessa veckor kan man undervisa i halvklass och vad som sker då blir snart mycket betydelsefullt för den framtida musiken på Flatåsskolan.
Skolan har inte haft någon stadga och kontinuitet på musikområdet så när jag vill köpa en kontrabas och en musikanläggning får jag det utan tjat. Studierektorn som har barn på högstadiet har fått höra att den nye musikläraren är ”lagom sträng och lagom rolig”, så det känns som om jag sitter någorlunda säkert i sadeln.
Vid mitt första luciatåg presenterar jag mig på allvar. Tärnor och stjärngossar läser
skämtsamma verser och blockflöjter och fotstamp överraskar åhörarna. Jag mottar lite synpunkter om ”traditioner” men tillsynsläraren konstaterar nöjt att jag ”håller måttet”.

Körsång och halvklass
Vad jag omedelbart upptäckte som musiklärare
var hur påvert allting var. Jo, jag fick omedelbart handla lite, men helklassundervisning i musik betydde att allt spelande sattes på undantag. Visst, det gick att låta några spela i taget men det kändes att man stångade sin panna i en betongvägg, gång på gång…
Till en början tog jag tag i körsången. Kören fick ett rullande schema. Kören blev snabbt ett nav i undervisningen, den
växte, vi sjöng trestämmigt och själva det faktum att lärarna accepterade en ”dålig” lösning för ett bra ändamål gav mig en knuff framåt. I takt med att elever strömmade till och att det blev status i stället för töntigt att sjunga, blev de vanliga
musiklektionerna bättre, jag hade i varje klass elever som vågade sjunga ut och till
sist vågade de flesta. Detta att de flesta har sången inom sig och bara behöver lite lirkande var en av de första och största lärdomar jag drog på Flatåsskolan. Att det finns elever som inget hellre vill än spela instrument och sjunga i mikrofon  behöver jag i detta forum inte påpeka.
Snart hade jag också på Flatåsskolan satt ihop ett band som träffades efter skolans slut. Jag fick så småningom dessa extratimmar, kör och band, inskrivet i min tjänst och just skolbandet blev en vitamininjektion för hela skolan. Det visade sig att det fanns hur mycket musikalitet som helst hos eleverna. När Pia Ekberg i den första upplagan av bandet släppte
ned bomben att de skulle vara med i TV:s "Diskotaket” var vi tvungna att skaffa oss
ett namn och i TV-tablån kom det att stå ”High Flat Society”.
Bandet framförde bl.a. ”Kansas City” i Beatles tappning och Flatåsskolan hamnade hastigt och lustigt på ”världskartan”.

Schlagerfestival
Ensemblespelandet behövde en skjuts dock. Jag började sikta in mig på PRAOveckorna
då jag hade eleverna två veckor i taget i halvklass. Efter instrumentgenomgångar och lite kaotiska ”känna på”-timmar fick varje klass i uppgift att skriva en schlagerlåt! Jag visade barnen hur massvis av låtar skrevs med hjälp av en enkel ackordrundgång. Med samma
fyra ackord som utgångspunkt fick halvklasserna lirka fram melodier. Jag såg till
att de fick lite olika groove för att var och en skulle sticka ut. En veckas komponerande och textskrivande, en vecka spela och ”banda”. (Banda betyder att en bärbar kassettbandspelare med play/rec.-knapp ställs framför klassen!)
Till en början var det sluten omröstning om vilken låt som var bäst bland de tio grupperna (Man fick bara inte rösta på sig själv) och gruppen som vann presenterades i Veckonytt, det var allt.)
Under tiden som spelandet tog fart skrev jag många låtar till kören, t.ex. ”Tomten” (som ju verkligen har levt ett eget liv långt utanför H28, Frölundas musiksal) och känslan var att jag hade hamnat rätt i livet. Efter fem år hade de flesta pusselbitarna hamnat på plats. Jag hade musikälskande ungdomar omkring mig och jag förstod att det var viktigt för hela skolan att de som verkligen brann för att spela och sjunga också fick utrymme för detta.
Detta var en lärdom: Glöm inte att ge de besjälade plats, de är förebilderna och inspirerar
ofta de övriga eleverna bättre än du själv!
Efter ytterligare några år var både kören och High Flat Society så bra att det inte alls var uppseendeväckande att de fick uppträda på Götaplatsen för åttatusen människor. På skolan var halvlassundervisning självklar och schlagerfestivalen hölls nu i skolans aula som en scenshow.
 

”Vill jag – Vill jag inte”
Vi är framme vid tidigt 90-tal, tiden för gröna bomberjackor, marschkängor och rakade skallar. 60-talet var länge sedan begravt och en hård och kall vind blåste i samhället. Bland skinnskallarna fanns tidigare elever till mig, elever som jag dessutom haft i historia, och jag kände mig både dum och maktlös. Det var då jag insåg att det var musiken jag hade som svar. Kunde inte jag med melodier och texter locka med mig ungdomar i syfte att motverka denna bedrövliga tidsanda?

Sagt och gjort. Jag skrev musik i samma anda som jag tidigare hade gjort till stöd för kemiläraren Bengt Anderssons miljöarbete på skolan, men nu för tolerans, vänskap och solidaritet. (I ett nafs var jag tillbaka på gymnasiet -68, då jag och andra elever skrev ihop en pjäs om OS i Mexiko, med fokus på John Carlos och Tommie Smith.)
Jag tog med mig några nyskrivna låtar och begav mig till högstadieskolor i Frölunda för att hos deras körer pejla intresset. Den sång som angav tonen, det personliga mötet mellan människor, hette ”Vill jag - Vill jag inte”. Intresset var stort och strax var vi ett hundratal. Det goda syftet uppmärksammades av kommunen och plötsligt blev vi lovade 100.000 kr för att kunna göra en konsert på musikhögskolan, spela in en skiva och trycka upp den till alla högstadieelever i Västra Göteborg. I samma veva fick tv-profilen Hagge Geigert reda på vad vi höll på med och förärade oss sitt personliga fredspris. Året är 1994.

Musikklasser
Denna manifestation, som vi gjorde tillsammans med Kommunala Musikskolan och studenter från musikhögskolan förändrade i ett slag hela spelplanen för mig och för Flatåsskolan. Skolorna i Göteborg och Sverige var inne i en profileringsfas och rektorn Bengt Jansson var en av idéernas verkliga tillskyndare. Snart hade Flatåsskolan både musikklasser och miljögrupper, båda med stort genomslag medialt och bland barnfamiljer i Frölunda.
Musikklass i vanlig mening är sångklass, men enligt mina erfarenheter var intresset för spel i grupp bland unga människor så stort att jag valde att låta de två inriktningarna få dela på lektionstiden, en tid som spikades till sex timmar i veckan!! Det var som att släppa anden ur flaskan.
Efter en trevande start fylldes klasserna lätt och med det stora föräldraengagemang
som följde blev musikklasserna en kraft att räkna med i Högsbo SDF. Ekonomiskt var det inte en självklarhet att elever fritt valde skola då hela skolpengen inte följde med eleven i flytten. Det blev Flatåsskolans musikklasser som såg till att detta ändrades inom kommunen och Högsbo kunde nu, samtidigt med ett beslut om fördubblad antagning till musikklasserna, besluta om utbyggnad av Flatåsskolan.

Glädjen blev dock kortvarig. Innan startskottet ljöd sade GBG:s lokalsekretariat NEJ! En utbyggnad av Flatåsskolan var inte ekonomiskt försvarbar när det stod tomma lokaler runtom i staden. Mitt i den följande diskussionen om en friskolas för- och nackdelar dök erbjudandet upp: Nordhemsskolan var i akut behov av elever och vi välkomnades samtidigt som lokalsekretariatet lovade ombyggnad av lokaler för att passa musikklasserna.
Under min tid som musikalisk ledare för musikklasserna växte organisationen till att omfatta c:a 230 elever och 18 lärare ,varav åtta var musiklärare. Våra vårkonserter fyllde Stora Teatern två gånger om och snart var ingen kyrka i staden stor nog att i en föreställning rymma våra julkonserter. Föräldrarnas engagemang, som alltid varit ett nav i organisationen, tog sig nu monumentala former och den årliga loppmarknaden växte snabbt till den största i staden, vilket möjliggjorde avgångsklassernas englandsutbyte med Whitby och Malton.
Att vi lyckades förena klassisk kör och orkester med rock och pop, folk och blues i alla möjliga kombinationer var naturligtvis den stora segern och blev musikklassernas adelsmärke. För mig personligen blev den årliga schlagerfestivalen det som värmde mest. Den idé som en gång på Flatåsskolan hade banat väg för undervisning i halvklass förenade nu musikelever med övriga skolans elever i en stor musikfest i förbrödringens tecken.
Efter femton år i musikklassernas tjänst lockade min hustru över mig till New York och där sattes den egentliga punkten för min lärargärning som jag berättat om här.
Innan jag lägger pennan åt sidan vill jag återkomma till några saker som betytt mycket för mig under de fyrtio åren. Musiken som den genaste vägen till
elever med attitydproblem!
Där har vi musikläraren på gymnasiet som inte lät sig nöja med en ilsken FNL:are. Hon såg bakom ytan, eller om man så vill, bakom skölden. Mina tankar har ofta gått till henne när jag har satt ett ”alltför högt” betyg på någon som inte bemödat sig alls om kursplanen men som efter sen ankomst och under svordomar, kan få ett e-moll att svänga. Generositet som musikens och musikalitetens bästa jordmån!
SÄMUS!! Alltifrån den korta stunden inför juryn till de sprudlande och infallsrika lektionerna i de provisoriska lokalerna på Viktoriagatan lärde jag mig att det är rätt att våga. Den generositet och respekt som lärarna visade oss elever smög sig in i vårt blodomlopp. Storheter som Lennart Hall och Kurt Lindgren fick mig att ta små glädjeskutt i korridoren och gjorde sitt för att forma min personlighet som framtida lärare. Kunde flöjtspelaren från Hameln så…!
Mitt antirasistiska projekt, ”Vill jag - Vill jag inte” lärde mig att våga ta ut en sväng, och en till när musikklasserna bildades. Det är bra och riktigt av musiklärare att ta plats på en skola. Musiken har en förlösande kraft och även om det alltid har inneburit en del obetalt arbete har luften blivit lättare att andas och huvudkudden underbar att somna på vid 23-tiden.

Postscriptum
Jag tänker ofta, så här efteråt, att NU har jag tid att skriva och komponera utan att tänka på skolan. Jag tänker emellertid lika ofta att det var just i kaoset av röster, slammer, sms-pip och ständigt ilande mellan lektioner som jag fick mina ingivelser. Flera av mina sånger har ju kommit till i samma ögonblick som jag lär ut dem…
Hur som helst, nu är jag där jag är och sångerna kommer fortfarande till mig. Kanske är det en uppbrottets signal inom mig som gör att jag för tillfället skriver på engelska. Inte vet jag. Jag låter mig bara följa en förlig vind, lättjefullt och skönt. Undan för undan kommer jag den närmaste tiden att presentera min musik, ny som gammal, på YouTube. Där återfinns jag under Kenneth Edward Sr.
Väl mött!
Kenneth Wadström

Snabbsök Musikläraren

Senaste