I kreativiteten finns en väg framåt

Det är oroliga tider – coronatider och pandemi. Den svenska lärarkåren mobiliserar för digital undervisning. En del gymnasielärare gör det redan, men många högstadielärare står fortfarande med fötterna stadigt på marken i klassrummen. Jag skulle tro att många av oss får vara en trygghet när verkligheten svajar, att någonting fortfarande får vara som vanligt.

Själv mobiliserar jag inför en operation av hallux valgus och försöker att rodda för mina vikarier. Tankarna rör sig i huvudet; ska jag förbereda dem på undervisning i skolan, eller ska jag förbereda dem för att undervisa via datorn? I så fall måste jag ha annat material i beredskap. Min kollega och jag bestämde oss för att hörselhälsa är ett utmärkt val som går att lösa även om eleverna inte är på plats i skolan. En av mina vikarier är blivande musiklärare – på distans och den andra, hon som ska ha de flesta av mina lektioner har enbart en avslutad gymnasieutbildning. Det är svårt att lämna över ensemblespel till någon som inte behärskar alla instrumenten, eller som aldrig jobbat i t ex garage band. Svenskan är något lättare att lämna över, men det är väl inte heller helt lätt att undervisa i litteraturhistoria och grammatik m.m. och ska jag ha all rättning när jag kommer tillbaka? Det blir tufft! Jag försöker att släppa taget en liten bit i sänder, släppa kontrollen och resignera inför det faktum att jag behöver stanna hemma från jobbet i 3-6 veckor. Jag måste inse att det inte kommer att bli exakt så som jag skulle ha gjort det själv.

I tider av katastrof, oro och djupaste sorg föds ändå ett hopp, när jag ser alla kreativa idéer, hur italienarna sjunger från balkongerna, hur grupper går samman för att hjälpa människor i karantän, hur studenter rycker in på våra apotek och hur det skrivs coronasånger som sprids viralt. Det är trösterikt att vi människor inte helt ger upp, trots företag som går i konkurs, toalettpapper och alvedon som tar slut, en äldre befolkning som isoleras och stängs inne. Många kulturevenemang måste ställas in och det drabbar hårt, för de som jobbar med kultur. Kanske ska vi efterskänka biljettpengarna och tänka att vi vill stötta vår kulturelit i ett läge vi aldrig trodde vi skulle hamna i! Vi kan göra det för att de inte ska ge upp, utan komma igen när det blir andra tider, för andra tider kommer. Det går över, måste gå över!

Beethoven tröstade folket i sin nionde och sista symfoni, ”Till glädjen”, som han egentligen hade velat skulle heta ”Till friheten”. Han ville visa sina starka sympatier för folket när tiderna var otrygga och folket saknade hopp. Trots att han själv i detta läge var helt döv gjorde han det, för han vill visa på vägen framåt. I dag är det EU:s nationalhymn. Tänk om han hade vetat!

Tröst finns också i att bo i sorgen för en stund. Jag drabbas alltid lika starkt av Tjajkovskijs sista symfoni, ”Symphonie Pathetique” när den fjärde satsen sköljer över mig som en våg av smärta. Hade han bestämt sig redan när han skrev den? Visste han att han skulle dricka det kolerasmittade vattnet och dö på samma sätt som sin mamma? Vet han att musiken kan vara en lisa nu i dag för den som hastigt mist någon anhörig? Jag önskar att han vet. Så är det i alla fall och när jag nu tvingas att vara ”lätt på foten” – den vänstra ett tag ska jag låta den lilla sången som delas på facebook få gå på ”repeat” som ett mantra i mitt inre: ”Every little cell in my body is happy, every little cell in my body is well. I´m so glad – every little cell, every little cell in my body is well”
/Kristina Stenborg