Einár

”Sammanträffandet var obehagligt men det pedagogiska utgångsläget fick inte slarvas bort...”

Under höstterminen har åk 9 på olika sätt arbetat med pop-och rockhistoria. Vi har spelat, skapat, jämfört genrer och undersökt musikens påverkan. Vecka 42 kom och äntligen, enligt
många elever, var det dags att öppna dörren till Hiphopens historia. Under första lektionen pratade vi om ungdomarna på New Yorks gator på 70-talet, drogerna, gängkrigen och utan-
förskapet. Vi läste om fritidsledare som skapade kreativa studios där ungdomar fick uttrycka känslor, frustration och skaparglädje istället för att driva runt och riskera att fastna i kriminalitet. Jag försökte på olika sätt visa på att i hiphopkulturens olika delar; dans, konst och musik fanns för många en väg ut ur kriminaliteten. Vi pratade om hiphopen idag, eleverna började skriva på egna raptexter och dom delade med sig av sin bild av denna kultur som just nu genomsyrar tonåringarnas musiklyssnande helt och hållet.

Fredag morgon den 22 oktober. Jag hade precis lämnat barnen på förskolan och fritids, svängde ut på motorvägen och satte på radion. Det var då jag nåddes av nyheten som fick mig att rysa av obehag. En av Sveriges mest kända rappare, Einár, hade blivit skjuten. Igår stod jag och pratade om just honom. Jag förstod då att detta skulle genomsyra dagens lektioner
och jag visste att jag veckan därpå skulle möta elever som kom ha känt precis som jag denna fredagsmorgon.

Sammanträffandet var obehagligt men det pedagogiska utgångsläget fick inte slarvas bort. Jag har under hela hösten försökt få alla att se hur musiken i alla tider har speglat sin samtid. Hur vi genom musiken kan förstå människor och historiska skeenden. Det blir inte tydligare än
såhär. samtidigt som jag gav dom den historiska vinkel som följde min planering. I korridorerna mötte jag elever som stannade mig för att uttrycka det obehagliga i vad som hänt och ”det sjuka i att vi pratade om detta igår”.

Helgen kom och jag kände ett stort behov av att läsa allt som skrevs om mordet. Jag läste allt jag kom över. Jag lyssnade på musiken och läste igen. Under helgen började svenska rapartister uttala sig om våldet, kriminaliteten och det vansinniga i att unga människor mister livet. Från andra håll höjdes politiska röster som började ifrågasatte vilken typ av musik som ska få spelas i public service och debatten hamnade på vissa håll i frågan om den konst-närliga frihetens vara eller icke vara... Jag var tvungen att lyfta detta, jag ville ta chansen att en gång för alla visa på kulturen som en spegel av samtiden.

Tillbaka i skolan måndag morgon. Eleverna i åk 9 fick under veckan bland annat analysera de uttalande som Sebastian Stakset, tidigare medlem i Kartellen, gjort på Instagram 23 oktober 2021. Där han bland annat skriver: ”... Jag är så trött på den här smutsiga musikindustrin som
kapitaliserar på dessa ungdomar och låter publiken sitta som åskådade i en gladiatorarena och se hur vi bara förstör oss själva och varandra till publikens jubel med ni fyller era fickor och kapitaliserar vår misär...”

Vi läste även uttalande som Alexander Ceesay gjort till Aftonbladet den 24 oktober 2021:
”– Det största du kan vara nu är en gangster med en mikrofon. Du kan till exempel inte rappa om att du skjuter folk om du inte gör det. Det är otroligt viktigt att inte framstå som fake ... Förr pratade man om att hiphopen var en väg ut från kriminaliteten, nu har det istället blivit en väg in. Folk på gatan måste veta vem du är för att du ska få någon slags trovärdighet. Och det måste få ett slut...”

Eleverna var så kloka. De delade generöst med sig av sina tankar och funderingar. Dom såg faran i att musikskapandet i vissa kretsar/kulturer kräver historier, värre än de förra, som samtidigt måste varit självupplevda och sanna. De kunde se att dom blivit avtrubbade och faran i det. ”Något vi skojar om, är verklighet för någon annan” Vi släckte ner i salen och tittade på videon till ”Mamma förlåt” med Sebastian Stakset och Einár. Det blev på riktigt och nära, lektioner som jag för alltid kommer minnas.

Musiken, kulturen och skapandet har ett egenvärde, en frihet att göra avtryck. Det är en arena för människor att få utlopp för känslor, upplevelser och kan vara ett verktyg för att bearbeta, förstå och läka. Ska vi beskylla konstnären för hens skildring av verkligheten eller ska vi använda människors berättelser för att förstå vår samtid och på så sätt förhålla oss till den,
lära av den, för att påverka vår framtid? Gränser har alltid testats. Vuxenvärlden har alltid utmanats, sällan förstått utan ofta förfärats över de ungas kulturella uttryck, men jag tror vi är många som upplever att det är ett hårt språkbruk och klimat både på nätet, gatorna och i
våra korridorer idag. Konsekvenser och orsaker är alltid lättare att analysera i efterhand. Men vi måste kunna arbeta med dessa utmaningar utan att för den sakens skull hota den konstnärliga friheten. Det behövs och kommer alltid behövas ventiler och möjligheter/arenor att uttrycka sig på, frågan är bara vad vi gör med informationen de ger oss.

Lotta Liljered