Det är nästan ett halvt år sedan som Stephan Bladh lade fram sin avhandling, "Musiklärare - i utbildning och yrke", vid Göteborgs universitet. Avhandlingen gav ordentligt eko i dagspressen. Svenska Dagbladet skrev (020906) att "Musiklärare vantrivs på jobbet. Att musiklärarna ofta ångrar sitt yrkesval. Redan tre år efter examen säger hälften att de skulle välja något annat yrke om de fick välja om. Det slitsamma vardagsarbetet i grundskolan tycks överraska många. Att musiklärare likt gruvarbetare tvingas arbeta med hörselskydd är inget ovanligt".

Bladhs avhandling ger vid handen att musiklärarna söker sig bort från klassrummet främst till den frivilliga musikundervisningen. "I mer än 15 år orkar få arbeta full tjänst. Gymnasiets och folkhögskolornas musiklinjer lockar dem som överhuvud taget fortsätter som lärare. Där finns också rekryteringsbasen för musikhögskolorna och där förbereder kommande generationer för inträdesproven, men inte för musikläraryrket".

Formuleringarna ovan är hämtade från den pressrelease som den humanistiska fakulteten i Göteborg, där Stefan Bladh lagt fram sin avhandling, låtit tidningarna (020906) ta del av. Även Bladhs vetenskapliga hemvist basunerar ut resultaten i formuleringar som "Musiklärare ångrar sitt yrkesval? Har verkligen de nyantagna studenterna till musiklärarutbildningen som mål att faktiskt arbeta som musiklärare eller tänker de sig egentligen en karriär som utövande musiker? Många studenter hoppar av utbildningen för att på annat yrkesmässigt sätt ägna sig åt musik".

Forskning om musik och musikundervisning är betydelsefull. De senaste åren har ett ökat antal avhandlingar i musikpedagogik presenteras. Detta är mycket positivt. Stephan Bladh tar ett helhetsgrepp på utbildningssfären när han tar upp frågeställningar som rör förutbildningarna, musiklärarutbildningen och musiklärares yrkesvardag. Men är det verkligen så illa ställt som media vill göra gällande? Och är Bladhs resultat relevanta för musikundervisningen idag, 2003? Det är inte tal om annat än att musiklärare behöver all tänkbar uppmärksamhet, framför allt lärarna i den obligatoriska musikundervisningen. Musiklärare måste lyftas fram, främst för deras, som Bladh skriver, "pedagogiska uppgift, vilket i sin förlängning får demokratiska implikationer". Musiken i skolan är viktig ur ett demokratiskt perspektiv. Att synliggöra musiklärarna, deras yrke och problematisera såväl utbildning som yrkesliv är det egentliga syftet med Bladhs avhandling, inte att musiklärarna flyr utbildningen och yrket. Låt oss återkomma till detta lite längre fram i texten.

Avhandlingen
"Musiklärare - i utbildning och yrke. En longitudinell studie av musiklärare i Sverige". Stephan Bladh har följt en årsklass musiklärarstudenter som 1988 antogs till Sveriges sex musikhögskolor - Piteå, Arvika, Göteborg, Malmö, Örebro och Stockholm. Bladh använder sig delvis av samma data, enkäter och intervjuer som kollegan Christer Bouij vid Örebro musikhögskola gjorde i sin avhandling "Musik - mitt liv och kommande levebröd", hösten 1998. Bladhs avhandling tar sin teoretiska ansats i den tyske sociologen och filosofen Jürgen Habermas samhällsmodell. Med utgångspunkt i Habermas begrepp, "livsvärld och system", diskuterar Bladh de problem musiklärare möter under utbildning och yrkesliv.

Bladhs vetenskapliga syftet är:

(att ur ett kritiskt samhällsperspektiv beskriva hur socialt samverkande processer, som musiklärare under utbildning och yrke är delaktiga i, framträder i ett longitudinellt perspektiv,att genom begreppen livsvärld och kommunikativ handling utveckla förståelsen för den komplexitet som yrkessocialisationen till musiklärare innebär

(Kapitel 6 i avhandlingen tar upp musiklärararbetet ur ett ergonomiskt perspektiv. Denna del lämnar vi för tillfället åt sidan. Resulultatet av denna lämnar vi återkomma till i en särskild artikel.)

Avhandlingsstudien
Studien har skett i enkätform och studenterna (informanterna) på vars svar resultaten bygger, har studerats vid fyra tillfällen:

• 1988 - en månad för musiklärarutbildningens start
• 1992 - i slutet av studierna
• 1995 - efter ett till tre år i yrkeslivet
• 1998 - efter fem år i yrkeslivet.

Undersökningsgruppen var 1988 232 individer. Av dessa har 169 svarat (73%). Individerna fördelar sig enligt nedan:

• Tvåämnes-lärare: 21 (Tvåämneslärare i grundskola och gymnasieskola)
• GG-lärare: 55 (Klasslärare i musik i grundskola och gymnasieskola)
• RE-lärare: 15 (Rytmik-Ensensemblelärare i den kommunala musikskolan)
• IE-lärare: 78 (Instrumental-Ensemblelärare i den kommunala musikskolan)
  Summa: 169 lärarstudenter:

Studenterna fick vid de fyra olika undersökningstillfällena förhålla sig till fyra påståenden:

• A: "Jag är övertygad om att jag vill bli just musiklärare".
• B: "Jag önskar endast deltidstjänst som musiklärare. Resten av min tid vill jag ägna åt mitt eget musicerande"
• C: "Jag vill ha musiklärarutbildningen som eventuell försörjningstrygghet, men avser i första hand att ägna mig åt egetmusicerande".
• D: "Jag vill ha musiklärarutbildningen därför att jag är mycket musikintresserad. Jag kommer däremot knappast att arbeta som musiklärare därför att jag inte tror jag passar som lärare".

Den s.k. preferensfråga speglar, enligt Bladh, studenternas inre individuella tankar kring frågeställningen varför de börjar en musiklärarutbildning..

Resultat
Av resultatet framgår att, av de 169 studenterna, har vid studiens början endast 46 individer (33 kvinnor och 13 män); dvs 27%, svarat enligt alternativ A. Dessa önskar ha som sin framtida huvudsakliga inkomstkälla, ett heltidsarbete som musiklärare av något slag, exempelvis i ungdomsskolan eller i den kommunala musikskolan. Tio år senare, ungefär tre år efter examen, 1998, är andelen endast 18%. Av resultatet framgår alltså att det sker en tydlig förändring med "musiklärarna" när de möter lärarvardagen efter lärarutbildningen. Verklighetschocken är tydlig.
B-alternativet, vilket innebär deltid som musiklärare (oavsett kategori) och annan deltidsverksamhet, anger 1988 37% av informanterna. Denna siffra har 1998 ökat till 56%. För återstående informanter ingår inte alls musiklärararbete i preferenstänkandet. Dessa individer utgör vid tiden före studiernas början 36% av informanterna. . Denna procentandel, i kombination med ett stort antal avhopp från musiklärarutbildningen, liksom stor omfattning av begärda studieuppehåll under de fyra utbildningsåren, är bakgrunden till att Bladh menar att musiklärarrollen är svagt formulerad hos många musiklärarstudenter då de kommer till musiklärarutbildningen.

I detta sammanhang diskuterar Bladh folkhögskolornas roll som en grogrund för felaktiga föreställningar om musikläraryrket. Folkhögskolorna förbereder de blivande studenterna snarare för en musikerroll än för en identitet som musiklärare. Här finns ett nära kulturellt släktskap etablerat. Under utbildningen vidmaktshålls i många stycken studenternas preferens för en framtida konstnärlig inriktning. Musikhögskolorna verkar i detta avseende som konserverande. Det som Bladh i sin avhandling kommit fram till är förmodligen inte en specifikt svensk företeelse utan gäller sannolikt i flertalet länder - dilemmat att välja mellan en pedagogisk eller en konstnärlig framtid. Frågan är om framtiden är studentens val? Eller utbildningen skall styra studenten i dennes val av framtid?

Frågor till Stephan Bladh
- Som sagt. Din avhandling fick stort genomslag i media?
- Ja, den kom ju i rätt tid, så att säga. Valet till riksdagen var förestående och skolfrågor befinner sig alltid i eller åtminstone nära den politiska härden. Och det skedde en viss vinkling av mina resultat. Att hälften av de tillfrågade musiklärarna är mycket nöjda med sitt yrkesval, gav ju inte några rubriker.

- Vad säger Du om den föreslagna rubriken på den här artikeln: Musiklärare stannar kvar i yrke!
- Ja, även Musiklärarnas Riksförening kan ju välja att göra en journalistisk framställning som väcker en och annan läsare. Visst har ni en poäng i påståendet att de 36% som överhuvudtaget aldrig tänkt sig en musiklärarbana inte kan beskyllas för att fly yrket. Men mina resultat är ändå bekymmersamma för musiklärarutbildningen och många yrkesverksamma musiklärare. Om mina resultat exempelvis skulle tillämpas på en yrkesutbildning som läkarutbildningen, skulle detta förmodligen väcka hus i helsike. Tänk er att hälften av de grundutbildade läkarna skulle ångra sitt yrkesval tre år efter examen! Regeringen skulle förmodligen skyndsamt tillsätta en utredning för att utröna orsakerna till dessa förhållanden.

- Är det riktigt att påstå att utbildning och verklighet måste närma sig varandra? Att en gemensam bild av arbetet som musiklärare saknas?
-. Ja. Verklighetschocken är tydlig i mina studier. "Systemet", har gjort sig påmint i form av kommunaliseringen, stora och många undervisningsgrupper, ett förändrad innehåll i musikundervisningen. Systemet har på sätt och vis varit obarmhärtigt mot musiklärarna. Det som Habermas kallar för "livsvärlden", en gemensam kultur där individen känner delaktighet och mening, har krympt för musiklärarna. Musiklärarna flyr till den livsvärld där de känner sig hemma, där de dela gemensamma värden med andra.

- Vad måste göras?

- Mycket. Men det är, som sagt komplext. Låt mig säga så här. Det inte är några enskilda observationer, statistik eller annat, som är avgörande för det centrala budskapet i min avhandling. Det är därför av mindre värde hur många yrkesverksamma musiklärare det är som känner igen sig helt eller delvis i min empiri. Därav följer att pressens formuleringar åt det ena eller andra hållet, enligt mitt synsätt, inte bör ges någon större betydelse. Det viktiga är att musiklärarna blir synliga. Att kunskapen inom området utvecklas och att diskussioner om både förutbildning, musiklärarutbildning och arbetslivets utformning för musiklärare kommer upp på agendan.

- Den nya lärarutbildningen?
- Ja, med denna förlängs ju utbildningstiden med en termin och praktikämnet ändras till att heta verksamhetsförlagd utbildning, parad med en kurs i allmän lärarkunskap. Det här är bra. Jag är positiv till mycket av det tänkande som ligger bakom den nya lärarutbildningen. Men den som tror att kvarvarande musiklärarproblematik från 90-talet hittat sin slutliga lösning kring millennieskiftet har nog trots allt gått vilse.

Yrkessocialisationen till musiklärare är komplex. Musiklärarnas Riksförening tycker därför att det är mycket glädjande att Vetenskapsrådet fr.o.m. 1 juli 2002 tagit över finansieringen av en fortsättning av projektet, nu som ett samarbete mellan musikhögskolorna vid Lunds universitet och Örebro universitet. Vetenskapsrådets motivering var bl.a. att även om projektet handlar om musiklärare, har resultaten också betydelse för förståelsen av andra lärarkategorier.