Musikklassrummet i blickfånget är en avhandling av Claes Ericsson och Monica Lindgren vid Högskolan i Halmstad

Utgångspunkten för studien är intresserade av att diskutera hur estetik av marknaden och eleverna musik kultur uttrycks i musik undervisning i svenska skolor, och hur dessa faktorer omvandlas eller om alla ideologiska dilemma uppstår när vi strävar efter att förverkliga musik kultur av eleverna i vardagliga musik undervisning. I fyra tidigare projekt med olika högborgar, har vi studerat estetisk verksamhet i skolmiljön. Dessa studier var en källa till inspiration och en bakgrund till studien.

Läs i pdf-format

Funderar du som musiklärare ibland på vad som är det viktiga i din musikundervisning? Jag reflekterar själv ofta över vad jag ska betona i min undervisning och vad som ska väljas bort. I samtal med kolleger har jag förstått att många diskussioner kretsar kring detta. I mitt avhandlingsarbete har jag undersökt vilket innehåll musiklärare väljer att lyfta fram på lektionerna. Denna studie handlar om undervisning i ämnena ensemble och gehörs- och musiklära i gymnasieskolan. Mina resultat baserar sig på analyser av videofilmade musiklektioner. Dessutom har jag låtit musiklärare reflektera över sina syften med undervisningen.

Resultatet visar att lärarna gör två olika val av innehåll. Det första valet innebär att musik och teori utgör innehållet. Detta innehåll är bestämt i förväg av läraren och presenteras på olika sätt för eleven. Exempelvis handlar det i ämnet gehörs- och musiklära om att musikläraren kan presentera en kromatisk skala genom att läraren förklarar hur skalan är uppbyggd, spelar skalan och därefter skriver skalan i noter på tavlan.

Lärarens val av innehåll och hur detta innehåll används kan här liknas vid en verktygslåda och ett regelsystem som eleverna har till uppgift att reproducera men som sällan relateras till musikaliska aspekter och upplevelser. Man kan fundera över om eleverna i gehörs- och musiklära har förmågan att använda de färdigheter och den verktygslåda som de kommit i kontakt med på detta sätt i andra sammanhang, eftersom de lär sig att reproducera en föreskriven regel snarare än att kreativt använda verktygen i relation till ett innehåll.

Av kursplanen i gehörs- och musiklära i gymnasieskolan framgår att relationen mellan del och helhet ska betonas i undervisningen. Det som lyfts fram i undervisningen ska relateras till den funktion detta innehåll har i ett större sammanhang. De kunskaper som eleverna lär sig ska de kunna använda i sitt eget musicerande. Lärarna i studien uppmärksammas inte detta "större sammanhang" i musikundervisningen. Verktyg och tekniker, som förmedlas, instrueras visserligen i ett klingande sammanhang i och med att musiklärarna spelar på instrument, men lärarna lyfter inte fram den musikaliska funktion undervisningens innehåll har.

Musiklärarnas andra val innebär att de låter lektionsaktiviteten i sig utgöra innehållet genom att elevernas färdighetsnivå styr. Det innebär att det musikaliska innehållet inte står i fokus utan själva aktiviteten. Ett exempel på detta är när en lärare i ensemble ska instruera tre gitarrackord i en poplåt till två elever. Den ena eleven är mer "driven" än den andra, vilket medför att han får mer avancerade ackordläggningar än den andre. Att ta ut en liten del av innehållet på detta sätt, instruera det och sedan sätta in det i en större helhet var framträdande i ämnet ensemble.

Att musikaliska och kreativa aspekter i musikundervisningen ofta får stå tillbaka för hantverk, teknik och regelföljande visar Marie-Helene Zimmerman Nilssons avhandling, "Musiklärares val av undervisningsinnehåll". Marie- Helene disputerade vid Göteborgs universitet för snart ett år sedan, men de resultat som hon presenterar och de frågor hon ställer i sin avhandling är lika aktuella idag, vill vi påstå.

Vad står i egentligen i fokus för musiklektionerna i gymnasieskolan? Musiken i sig? Upplevelsen av musik? Kreativitet? Knappast. Musikundervisningen domineras av regler och hantverksträning! I artikeln utmanar och uppmanar Marie-Helene musiklärare av ta del i diskussionen.

Musik som verktyg?
Läraren berättade för mig efter lektionen om avsikten med att eleverna fick olika ackord; klangbilden skulle bli fylligare eftersom olika läggningar av samma ackord användes, "olika voicings", som läraren uttryckte det. Denna musikaliska dimension lyftes dock inte fram i klassrummet. Här ställer jag mig frågan vilket musikaliskt lärande eleverna erbjuds att ta del av i undervisningen.
Att nivåanpassa innehållet, som sker när musikläraren instruerar gitarrackorden, kan å ena sidan ses som ett oproblematiskt sätt att individualisera undervisningen genom att ta hänsyn till varje elevs förutsättningar, å andra sidan kan man fråga sig om eleverna utvecklas eller enbart vidmakthåller sina förmågor då läraren "löser uppgiften åt dem". Vad vill musiklärarna egentligen lära eleverna? Undervisningen bedrivs utifrån devisen att alla elever ska kunna vara med, snarare än utifrån vad de ska lära sig.

Min studie visar även att det finns tydliga skillnader mellan hur lärarna förmedlar undervisningsinnehållet vid individuell undervisning respektive gruppundervisning. När lärarna instruerar en elev individuellt behandlas en liten del av innehållet i detalj. När musiklärarna instruerar en grupp presenterar läraren olika sätt som ett fenomen kan gestaltas på, exempelvis förklaras intervallet "stor sekund" genom att läraren spelar det uppåt och nedåt. Gruppstorlekens betydelse för hur musiklärare förmedlar undervisningens innehåll bör uppmärksammas i diskussioner kring musikundervisning i allmänhet och musikundervisning på gymnasienivå i synnerhet. Vilka konsekvenser får gruppstorleken för musikundervisningens kvalitet?

Sammanfattningsvis visar min studie att musikundervisningens reproducerande dimensioner med hantverk, motorikträning och följande av regler står i centrum. Karaktären av den musikundervisning som undersöks i studien föranleder frågan om inte musikämnet generellt borde kallas för "Hantverksmusik", detta eftersom musikens funktion reducerats till ett innehåll som ägnas åt just teknik, motorik och regelföljande. Kreativitet och musikaliska dimensioner spelar en undanskymd roll! Att det förhåller sig på detta sätt skulle kunna bero på att musiklärarna tar dessa dimensioner "för givet" och därför väljer att inte lyfta fram dem i undervisningen. Eller är det en konsekvens av ett musikideal i högre musikutbildning som präglas av teknikoch hantverksekvilibrism? Eller kan det vara så att musiklärarna undervisar på det sätt de själva blivit undervisade på i sin utbildning?

Lärarnas skilda val av innehåll i undervisningen, musik och teori å ena sidan och musikaktiviteten å andra sidan, ger uttryck för lärarnas grunder för val av innehåll. Musiklärarnas undervisningsinnehåll utgörs främst av musik och teori i ämnet gehörs och musiklära. Jag drar slutsatsen att undervisningen skulle kunna ge uttryck för en "estetisk" grund som innebär att musikens element står i centrum och där musikens sociala sammanhang och musik som process underordnas.

Eleverna lär sig identifiera enskilda musikteoretiska fenomen snarare än att uppleva musik som konst. När musikaktiviteten i sig utgör innehållet, främst i ämnet ensemble, används denna aktivitet både som medel och innehåll. Här grundas undervisning på sociala aspekter, vilket i sin tur kan ses som ett uttryck för att elevens personliga och sociala utveckling betonas. Men varför blir musiken främst ett medel för att förmedla hantverksmässiga färdigheter till eleverna? När är det dags för de musikaliska dimensionerna att få lika mycket utrymme som de hantverksmässiga? Frågan är vilka konsekvenserna blir, om musikens sfärer reduceras till en verktygslåda. Vilka musikaliska förutsättningar får eleverna som genomgår en musikundervisning präglad av regelverk, reproduktion och hantverkstekniker?

Jag hoppas att studiens resultat och frågorna jag ställt till dig som läsare kan inspirera till diskussioner med dina musiklärarkolleger i relation till era erfarenheter av musikundervisning. Ur ett vidare perspektiv skulle studiens resultat kunna inspirera till diskussioner inom högre musikutbildning, där blivande musiklärare och lärarutbildare tillsammans kan förhålla sig till musiklärares val av undervisningsinnehåll.

För att återknyta till artikelns inledning, så är frågan om vad som är viktigt i musikundervisningen lika aktuell nu som någonsin tidigare, detta i en tid då estetiska dimensioner och ämnen i skolan sätts på undantag genom politisk styrning.

Är en studie av musiklärares uppfattningar om musikundervisningens innehåll i relation till bedömning och betygsättning som gjordes av Christian Andersson och Jonathan Elcar 2010,

Syftet med studien är att nå en djupare förståelse för hur musiklärare i grundskolans senare år uppfattar musikundervisningens innehåll i relation till bedömning och betygsättning av eleverna.

De forskningsfrågor som ställs studien är: vilket innehåll anser musiklärare vara av vikt för elevers lärande i ämnet musik? Vad i lärandeprocessen bedöms och betygsätts, och på vilket/vilka sätt? Påverkar bedömning och betygsättning musiklärares val och behandling av undervisningsinnehåll? Metoden som har använts i studien är en kvalitativ intervjustudie där tre verksamma musiklärare i grundskolans senare år delar med sig av sina uppfattningar och livsvärldar.

Studiens resultat visar att musik är ett praktiskt skolämne som bygger på en social och kommunikativ basis, där elevers lärande sker genom aktivt deltagande och interaktion. Undervisningen består till stor del av ett gruppmusicerande med fokus på ackordsspel, då lärarna anser att eleverna kommer att ha nytta av denna kunskap i framtiden. Det är aktivt deltagande samt kvaliteten i elevernas musicerande som bedöms och betygsätts och bedömningen grundas på lärarnas observationer och anteckningar av elevernas prestationer under lektionerna. Bedömning och betygsättning påverkar musiklärares val och behandling av undervisningsinnehåll såtillvida att det är många kriterier som skall uppfyllas och detta medför att läraren ständigt måste granska eleverna.

Vi ser att det finns en komplexitet i att bedöma och betygsätta eleverna i ämnet musik och att kursplanen är väldigt omfattande i det avseendet att lärarna måste göra ett selektivt urval om vad som skall utgöra undervisningsinnehållet.

"Så händer det nåt" är arbetsnamnet på en av de licentiatuppsatser som skrivs inom ramen
för den nationella forskarskolan med inriktning musikpedagogik.
Forskarskolan som är knuten till landets sex musikhögskolor skall under fem terminer lotsa tretton lärare i musik, från Malmö i söder till Piteå i norr, fram till en licentiatexamen.
Forskarskolan är en del i lärarlyftet i vilket verksamma lärare till 80 procent forskar inom kunskapsområdet musikaliskt lärande. Övriga 20 procent ägnas åt det ordinarie arbetet som lärare i musik.

"Så händer det nåt!
Annika Fahltin arbetar till vardags som lärare på Stockholm Musikpedagogiska Institut och tänker använda sin penna att teckna ner på vilket sätt ungdomars musikintresse och musikaliska kompetenser används i det vardagliga skolarbetet. "Så händer det nåt! Musik – en resurs för representation och kommunikation i skolans vardag", är arbetstiteln för Annikas text. Uppsatsen syftar till att belysa hur musikintresserade ungdomar använder sig av eget musicerande när de redovisar skolarbeten i andra skolämnen än musik. Annika berättar:

"Första meningen i avhandlingens titel är hämtad från en intervju med en grundskolelärare i samhällsorienterande ämnen. Han beskriver den uppmärksamhet och den örväntan som infann sig i klassrummet när några elever i nionde klass musicerade då de redovisade ett religionsavsnitt. Enr edovisning, som enligt läraren liksom eleverna, bröt av mot det normala – "det hände något i lektionssalen". Redovisningar i skolan består, som vi vet, vanligtvis av långa muntliga framställning som varieras "möjligtvis av att någon pekar på en plansch". Det är stimulerande att Annika vill dokumentera och diskutera musikens funktioner i interaktion med andra representationsformer i samband med redovisningar i skolan samt på vilket sätt eleverna och lärarna upplever dessa.