Carina Borgström Källén, som är en av de studenter i forskarskolan som kommer gå vidare med en doktorsexamen, visar i sin licentiatuppsats, "När musiken står på spel - en genusanalys av gymnasieelevers musikaliska handlingsutrymme", att det fortfarande i hög utsträckning är flickor som sjunger och pojkar spelar solon. På musikinriktningen i gymnasieskolans estetiska program går det ofta att avgöra vilka val av instrument, kurser och musikaliska aktiviteter en elev gör, enbart genom att veta om det år en pojke eller flicka som väljer. Carinas iakttagelser bygger på fältarbete på estetiska programmets musikinriktning.

Läs i pdf-format

Elever följer invanda mallar för vilket instrument pojkar och flickor ska spela. De flesta som har sång som huvudinstrument och väljer kursen sångensemble är flickor, och de flesta trum- och gitarrsolon i pop/rockgrupperna spelas av pojkar. Flickorna redovisar att de upplevde spänningar kring förväntningarna på att de skulle ta plats. Det leder till en inre konflikt mellan att bli accepterad som en populär och uppskattad flicka, och att följa lärarnas och gruppens förväntningar på solistinsatser. Pojkar som grupp ger inte uttryck för att detta skulle vara problematiskt. Snarare verkade det vara en central del av hur de iscensatte maskulinitet.

I sin text ställer Carina frågan varför det verkar finnas en tyst acceptans för den ojämna fördelningen mellan könen vad gäller kursval och undervisningsinnehåll på estetprogrammet och i musikklasser? Hur skulle vi reagera om motsvarande fenomen uppenbarade sig i ämnet svenska? Skulle vi anse att det var helt i sin ordning att pojkar endast "valde" att lära sig argumentationsanalys och flickor endast grammatik i ämnet svenska?

Intressant tyckte musikläraren och kontaktade Carina Borgström.
– När vi pratades vid som hastigast för en tid sedan tvekade du om du skulle gå vidare med doktorandstudierna?

– Jag trivs med att arbeta på gymnasiet, i själen är jag ju musiklärare. Jag arbetade tidigare som sånglärare, jag hade Gemu, sceniska musikkurser och kör och så var jag samordnare för det estetiska programmet. De närmaste åren lämnar jag min skola och ägnar mig åt min avhandling.

– Vad gör du nu?

– Jag håller på att fördjupa mig i mitt empiriska material, som är omfattande. Denna djupdykning tillsammans med teoretiska studier skall förhoppningsvis så småningom kunna bidra till att jag bättre förstår de processer som konstruerar och reproducerar kön i ensemblespelet i skolan. Ensembleämnet är fortfarande tydligt uppdelat efter kön. Det sker förändringar, men det går långsamt. Sedan skall jag också titta på det estetiska programmet som en länk i en utbildningskedja. Musikklass, estetprogram och musikfolkhögskola kan ses som länkar i en musikkedja som kanske skapar nästa generations musiklärare. Och så gott som alla lärare är ju utbildade i denna musikkulturella miljö, där gestaltning av kön, oftast oavsiktligt tror jag, kopplas till musiken på ett ganska oreflekterat sätt...Så, ja, där har vi kanske förklaringen...???

– Om du satt gömd under en ensemblelektion vad skulle du vilja teaterviska till läraren?

– "Du måste våga använda din professionalitet till att styra mer!" , skulle kunna vara ett tips. Men också: "Du måste våga vara lite mer genrerös. Experimentera mera!". Vad jag har sett är att genre har betydelse för hur kön "görs" i musiken och att lärare som lämnar mycket av undervisningsinnehållet till eleverna själva ofta har ett oreflekterat förhållningssätt vad gäller kön. Eleverna är resultatinriktade. Det finns en idé att detta arbetssätt är autentiskt och bra, att eleverna får välja, men från mitt perspektiv är detta tveksamt.

Lärarna måste bli mer medvetna om att elevers val av innehåll och mål ofta cementerar stereotypa könsmönster i musikundervisningen, framförallt inom pop/rock. Lärarna måste, som sagt, styra och fördela handlingsutrymmet tydligare men också ibland strunta i att elever är fokuserade på produkt och resultat och faktiskt hoppa över konserten och istället experimentera genrelöst och utan musikaliska förlagor. I förlagorna ligger ofta stereotypa tolkningar inte bara av musiken utan också av kön.

– Menar du då samtidigt att lärarna ger vika för elevernas önskemål, att det är eleverna som vet vad som skall spelas och hur?
– Ja, det menar jag. Eleverna har ett försprång. Lärarna känner sig lite maktlösa inför populärmusiken och den kommersiella kulturen. Ungdomar har en förhållandevis stor kunskap om denna musik. Ungdomarna har en förlaga, de vet hur det skall låta, de tror sig också veta vad var och en kan, och vad kompisarna skall göra i en ensemblesituation.

– Är skolan alltför resultatinriktad?

– Ja, överlag så är den ju det. Vi måste våga titta mer processen och vara mer experimenterande. Vi måste ställa oss frågor som: Vad händer om vi spelar låten i annan genre, om vi gör "tvärtom" och går emot genren? Vad händer om vi vänder på perspektiven? Det är då förmodligen lättare bryta mönster. Och kanske kan vi då ersätta den dominerande resultatkulturen mot en processinriktad och mer lärande skolkultur? Det är inget fel på att undervisningens resultat presenteras i form av en konsert, men all ensembleundervisning behöver kanske inte ha "konserten" som mål. Om man vågar pröva och experimentera tror jag att mycket av genusproblematiken försvinner.
 

Ja, det är kanske så vi skall göra för att förändra könsmönster som begränsar elevers handlingsrepertoar, ställa oss frågan: "Think, if ". En fråga som resulterat i åtskilliga forskningsframgångar.

Våga ta bort, lägga till och ersätta.