Att musik kan vara något mycket subjektivt och starkt personligt relaterat, det visste vi redan, liksom att musikforskarna Lars Lilliestam och Thomas Bossius skrivit en bok med titeln "Musiken och Jag", men att det finns så många berättelser om musiklärare vars uttalande och bedömningar satt djupa spår i deras forna elevers hjärtan, det hade fallit i glömska.

När författarnas 42 informanter relaterar sina erfarenheter från svensk skola och musikundervisning
så är det mycket detta som kommer fram:
Besvikelser över musikundervisningen. De negativa utsagorna i materialet om musiklärare och skolan är åtskilliga och då gäller det både ungdomsskolan och musikskolan. Frågan vi ställer oss är: Är detta erfarenheter som
kan relateras till en "modern musikundervisning" eller kan dessa enbart hänföras till en tid då musikämnet hette "sång"?

Det är i samband med ett seminarium på Bok- och biblioteksmässan i september 2012 som vi genom författarna får bekanta oss lite mer med innehållet i "Musiken och Jag".
 

Här kommer några axplock ur boken och seminariet:
• Musik är något som människor gör.
• Fler kvinnor än män släpper musikintresset när de bildar familj.
• Musiken berör vardagslivet och meningen med livet på en och samma gång.
• Karl gör spellistor för olika känslolägen.
• Erik pluggar till dataingenjör och har 13 000 låtar på en server i sin garderob. Han har aldrig köpt en skiva och lyssnar på musik hela tiden.

• Musik bidrar inte bara till den fysiska hälsan utan är även viktig för den existentiella hälsan.

• Patricias man har köpt en fin och dyr musikanläggning. Själv har hon tappat sugen att använda den. Hon har dålig musiksmak. Hon gillar Barbados.
• Gymnasieåren är en brytpunkt. Därefter ändrar man inte sin musiksmak drastiskt
• Folk gifter sig och mannen fortsätter att odla sin musik, men kvinnan lägger av.
• Ingen pratar om mammas skivsamling.
• Mannens skivsamling är "hans biografi".
• Folk vet vad musik gör med dem!
• Många vill gärna komma nära musiken. De lyssnar med hörlurar och hög volym.
• För många unga är musiken en väg att bearbeta existentiella frågor och fyller behovet av andlighet.

• Musik bidrar inte bara till den fysiska hälsan utan är även viktig för den existentiella hälsan.
 

Musikläraren är angelägen, som antytts inledningsvis, att veta mer om utsagorna i boken som gäller undervisning och lärande.
Vi kontaktar Lars Lilliestam.
– Ett begrepp som ni relaterar till i boken är har aldrig köpt en skiva och lyssnar på musik hela tiden.

Christopher Smalls "musicking" och som ni översatt till: att musika. Den verksamhet som förekommer i skolan, undervisning och lärande, är det att musika?
– Ja, att musika innebär helt enkelt att göra något med musik. Det är en handling. Man kan säga att alla aktiviteter där musik står i centrum är att musika. Så visst, musikundervisning är i högsta grad "musicking.

– Informanterna i boken pratar ofta om musik i termer av prestation och att bli bedömd?
– När Thomas och jag är ute och föreläser, och vi berättar t.ex. om Johanna och om hennes upplevelse när hon fick sjunga inför klassen, då kommer det alltid efteråt fram personer som vittnar om snarlika erfarenheter.

Någon berättade för ett tag sedan att "alla i klassen fick stå upp och sjunga samtidigt och läraren smög omkring i raderna och lyssnade. Så kom han fram till mig, lyssnade och sa att jag nog skulle avstå från att sjunga fortsättningsvis". Detta är berättelser som finns i vår kultur, fortsätter Lars, och det är inte alltid egna upplevelser, men de finns där.

– Många av informanterna har blivit kränkta. Vad tror du är orsaken till detta beteende hos lärarna?
– Ja, det många har som sagt att de blivit negativt bemötta och bedömda i skolan.

Bedömandekulturen är faktiskt djupt problematisk. Detta är något som är gammalt. Någonstans i botten kommer den nog från konservatorietraditionen. Den högre musikutbildningen fostrar förmodligen sina studenter i denna riktning. Men det är ett område som är lite beforskat så vi har svårt att säga vad det exaktberor på.

– Skulle du vilja påstå att dessa erfarenheter är något som även elever som går i skolan på 2000-talet skulle kunna få uppleva?
– Jag befarar att så kan vara fallet men vi har inget i vårt material som visar detta. Den yngsta informanten är 20 år och berättar om sina erfarenheter från att spela horn i musikskolan och hur tråkigt det var att bara få spela två toner i en ensemble. Jag tror att fenomenet har minskat i omfattning avsevärt. Det var värre förr när musikämnet hette sång. Sedan är det väldigt utlämnande att sjunga inför andra. Man blir automatiskt bedömd. Vi är vana vid att höra musik och sång av hög kvalitet i olika sammanhang så vi reagerar automatiskt när någon brister i att hålla rytmen eller sjunger lite falskt.

Efter en stunds eftertanke frågar Lars Lilliestam:
– Tycker du också att det befriande och härligt att höra Håkan Hellström eller Broder Daniel sjunga? De kompenserar på sätt och vis sin bristande förmåga med en personlig övertygelse och detta går hem bland folk.
 

Carina Borgström Källén, som är en av de studenter i forskarskolan som kommer gå vidare med en doktorsexamen, visar i sin licentiatuppsats, "När musiken står på spel - en genusanalys av gymnasieelevers musikaliska handlingsutrymme", att det fortfarande i hög utsträckning är flickor som sjunger och pojkar spelar solon. På musikinriktningen i gymnasieskolans estetiska program går det ofta att avgöra vilka val av instrument, kurser och musikaliska aktiviteter en elev gör, enbart genom att veta om det år en pojke eller flicka som väljer. Carinas iakttagelser bygger på fältarbete på estetiska programmets musikinriktning.

Läs i pdf-format

Elever följer invanda mallar för vilket instrument pojkar och flickor ska spela. De flesta som har sång som huvudinstrument och väljer kursen sångensemble är flickor, och de flesta trum- och gitarrsolon i pop/rockgrupperna spelas av pojkar. Flickorna redovisar att de upplevde spänningar kring förväntningarna på att de skulle ta plats. Det leder till en inre konflikt mellan att bli accepterad som en populär och uppskattad flicka, och att följa lärarnas och gruppens förväntningar på solistinsatser. Pojkar som grupp ger inte uttryck för att detta skulle vara problematiskt. Snarare verkade det vara en central del av hur de iscensatte maskulinitet.

I sin text ställer Carina frågan varför det verkar finnas en tyst acceptans för den ojämna fördelningen mellan könen vad gäller kursval och undervisningsinnehåll på estetprogrammet och i musikklasser? Hur skulle vi reagera om motsvarande fenomen uppenbarade sig i ämnet svenska? Skulle vi anse att det var helt i sin ordning att pojkar endast "valde" att lära sig argumentationsanalys och flickor endast grammatik i ämnet svenska?

Intressant tyckte musikläraren och kontaktade Carina Borgström.
– När vi pratades vid som hastigast för en tid sedan tvekade du om du skulle gå vidare med doktorandstudierna?

– Jag trivs med att arbeta på gymnasiet, i själen är jag ju musiklärare. Jag arbetade tidigare som sånglärare, jag hade Gemu, sceniska musikkurser och kör och så var jag samordnare för det estetiska programmet. De närmaste åren lämnar jag min skola och ägnar mig åt min avhandling.

– Vad gör du nu?

– Jag håller på att fördjupa mig i mitt empiriska material, som är omfattande. Denna djupdykning tillsammans med teoretiska studier skall förhoppningsvis så småningom kunna bidra till att jag bättre förstår de processer som konstruerar och reproducerar kön i ensemblespelet i skolan. Ensembleämnet är fortfarande tydligt uppdelat efter kön. Det sker förändringar, men det går långsamt. Sedan skall jag också titta på det estetiska programmet som en länk i en utbildningskedja. Musikklass, estetprogram och musikfolkhögskola kan ses som länkar i en musikkedja som kanske skapar nästa generations musiklärare. Och så gott som alla lärare är ju utbildade i denna musikkulturella miljö, där gestaltning av kön, oftast oavsiktligt tror jag, kopplas till musiken på ett ganska oreflekterat sätt...Så, ja, där har vi kanske förklaringen...???

– Om du satt gömd under en ensemblelektion vad skulle du vilja teaterviska till läraren?

– "Du måste våga använda din professionalitet till att styra mer!" , skulle kunna vara ett tips. Men också: "Du måste våga vara lite mer genrerös. Experimentera mera!". Vad jag har sett är att genre har betydelse för hur kön "görs" i musiken och att lärare som lämnar mycket av undervisningsinnehållet till eleverna själva ofta har ett oreflekterat förhållningssätt vad gäller kön. Eleverna är resultatinriktade. Det finns en idé att detta arbetssätt är autentiskt och bra, att eleverna får välja, men från mitt perspektiv är detta tveksamt.

Lärarna måste bli mer medvetna om att elevers val av innehåll och mål ofta cementerar stereotypa könsmönster i musikundervisningen, framförallt inom pop/rock. Lärarna måste, som sagt, styra och fördela handlingsutrymmet tydligare men också ibland strunta i att elever är fokuserade på produkt och resultat och faktiskt hoppa över konserten och istället experimentera genrelöst och utan musikaliska förlagor. I förlagorna ligger ofta stereotypa tolkningar inte bara av musiken utan också av kön.

– Menar du då samtidigt att lärarna ger vika för elevernas önskemål, att det är eleverna som vet vad som skall spelas och hur?
– Ja, det menar jag. Eleverna har ett försprång. Lärarna känner sig lite maktlösa inför populärmusiken och den kommersiella kulturen. Ungdomar har en förhållandevis stor kunskap om denna musik. Ungdomarna har en förlaga, de vet hur det skall låta, de tror sig också veta vad var och en kan, och vad kompisarna skall göra i en ensemblesituation.

– Är skolan alltför resultatinriktad?

– Ja, överlag så är den ju det. Vi måste våga titta mer processen och vara mer experimenterande. Vi måste ställa oss frågor som: Vad händer om vi spelar låten i annan genre, om vi gör "tvärtom" och går emot genren? Vad händer om vi vänder på perspektiven? Det är då förmodligen lättare bryta mönster. Och kanske kan vi då ersätta den dominerande resultatkulturen mot en processinriktad och mer lärande skolkultur? Det är inget fel på att undervisningens resultat presenteras i form av en konsert, men all ensembleundervisning behöver kanske inte ha "konserten" som mål. Om man vågar pröva och experimentera tror jag att mycket av genusproblematiken försvinner.
 

Ja, det är kanske så vi skall göra för att förändra könsmönster som begränsar elevers handlingsrepertoar, ställa oss frågan: "Think, if ". En fråga som resulterat i åtskilliga forskningsframgångar.

Våga ta bort, lägga till och ersätta.

Den nationella forskarskolan i musikpedagogik som har varit knuten till landets sex musikhögskolar,  har under fem terminer lotsat tretton lärare i musik, från Malmö i söder till Piteå i norr, fram till en licentiatexamen. Forskarskolan är en del i lärarlyftet där verksamma lärare till 80 procent forskat inom kunskapsområdet musikaliskt lärande, övriga 20 procent har ägnats åt lärararbete. Nu aä forskarskolan avslutad och studenterna har "levererat" sina texter.

Musikläraren ringde upp den vetenskapliga ledaren professor Cecilia Hultberg för att få lite mer kött på benen.

– Utfallet av Nationella forskarskolan i musikpedagogik är glädjande och mycket bra: Vi hade som uppdrag att utbilda 10 lärare till lic-examen. Vi antog 13 licentiander och hittills har 11 avlagt sina examina; en sökte efter ett år till en fullständig forskarutbildning, som hon kom in å, och hoppade därför av forskarskolan för lärare; en licentiand är långtidssjukskriven sedan i våras men har nu återupptagit studierna på deltid och förväntas bli klar under vårterminen 2012.

Sammantaget är därför resultatet av den nationella forskarskolan i musikpedagogik mycket bra. I flera andra forskarskolor har licentianderna behövt längre tid för att bli klara. Kvalitén i forskningsstudierna och licentiatuppsatserna står sig också  mycket väl, vilket blev tydligt vid en nationell konferens där licentiander/licentiater från de flesta forskarskolorna presenterade sin forskning.

– Hur har det fungerat med att arbeta på deltid och studera på heltid?

– Gemensamt för de allra flesta som vill studera fram till doktorsexamen är att de vill göra det på deltid och parallellt med studierna fortsätta att vara verksamma inom skolans område, som lärare med delvis nya uppgifter för att bidra till skolutveckling. Alla är mycket nöjda med sina forskarstudier och brinner för att använda sina nya kompetenser på detta delade sätt, både i skolan och i akademien.

– Hur har kommunerna och skolledarna tagit emot de forskarutbildade lärarna?

– De forskarutbildade lärarna är mycket viktiga för att bygga en välbehövlig brygga mellan praktik och forskning, vilket i sin tur har stor betydelse för att utveckla ämneslärarutbildning i musik. Bland skolhuvudmän, rektorer och andra beslutsfattare varierar både inställningen till dessa kompetenser och beredskapen att ta vara på den. Med tanke på att forskarskolorna för yrkesverksamma lärare syftar till att både bidra till skolutveckling och till att öppna nya karriärvägar för lärare, kan vi konstatera att det är mycket angeläget att strategier tas fram för att forskarutbildade lärares kompetens skall komma skolans område till del. Detta gäller för övrigt inte bara musikområdet utan generellt, eftersom licentiaterna från de andra forskarskolorna för yrkesverksamma lärare har gjort liknande erfarenheter.

– Hur har det gått med karriären för studenterna i forskarskolan?

– Efter sina avslutade studier har några av licentiaterna från vår forskarskola fått delvis nya uppgifter, men de flesta utan konsekvenser när det gäller lönen. En av dessa licentiater tar egna initiativ; resultat från hennes forskning har lett till direkta förändringar i undervisningen på hennes skola, och hon presenterar sin forskning för olika avnämare. En licentiat har sökt och fått en deltidstjänst med ansvar för den pedagogiska utvecklingen för skolans estetiska inriktningar.