Skolverket har tagit fram ett diskussionsunderlaget som är till för att stödja lärare i att självständigt eller tillsammans med kollegor reflektera över kursplanen i musik

Materialet i pdf-format

Titta också på denna film, som består av två delar:
- Ämnesexperter från Linnéuniversitetet diskuterar digitala verktyg och ger exempel på vad användning av digitala verktyg i musikskapande kan innebära i olika årskurser (4-9).
- Hur lärare på Kungshögsskolan i Ljungby tillsammans med eleverna planerar och genomför undervisning där digitala verktyg är en viktig del.
 

En ny och intressant antologi om musikutbildning Musik för alla - Filosofiska och didaktiska perspektiv på musik, bildning och samhälle vänder sig till lärarutbildare, lärarstudenter och verksamma lärare.

I boken diskuteras musikens roll i den svenska skolan och hur ämnet kan bli en del av elevernas bildningsresa. I boken riktas kritik mot dagens musikundervisning. Alltför mycket av undervisningen är oplanerad. Alltför ofta ställer läraren frågan: ”Vad skall vi göra idag”. Det innehållsliga valet överlåts åt eleverna som får spela enklare pop- och rocklåtar. Detta sätt att undervisa upprepar sig lektion efter lektion. Denna kritiska bredsida levereras bland med stöd av Johans Södermans pedagogikkolleger i Göteborg; Monica Lindgren och Claes Ericsson.

Musikläraren kontaktar Johan Söderman och låter honom kommentera sina uttalanden:
– Boken titels ”Musik för alla”?
– Ja, titeln syftar på att musik bör vara för alla men ofta tyvärr bara blir för de särskilt intresserade
på grund av ibland ensidigt fokus på popspelande. Studier av Bergman och nu senast Borgström-
Källen har visat negativa genuseffekter av rockspelandet.

– I boken påstås att ”elever från hela Sverige möter ungefär samma pop- och rocklåtar på
lektionerna”?
– Det har visat sig i studier av bl a Ericsson & Lindgren att det har uppstått en informell kanon av ”enkla att spela-poplåtar”. Det blir två/ fyra-ackordslåtar från 50-talet och framåt som dominerar musikundervisningen på högstadiet.

– Du skriver att eleverna upplever musikämnes som gammalmodigt?
– Trots mycket popspelande upplever eleverna ämnet som gammalmodigt enligt ovan nämnda studier.
Detta kom också NU03 fram till; skolmusiken är just skolmusik och ses som gammalmodigt.

– I boken påstås att läraren är mer administratör än informatör
– Det är redan ett faktum att musikläraren, som ofta är ensam musiklärare på mindre skolor, får rollen som kulturadministratör. Vi slår ett slag för detta och tror att denna roll kan både mer bejakas och utvecklas. Det är inget fel att skapa musikaliska och tvärestetiska arenor. Snarare nödvändigt.
Musikläraren bör hålla i traditioner som lucia, hela skolan sjunger och musikalarbete. Samtidigt uppmärksamma elevernas musikutövande på fritiden.

– Och musiklärare gynnar vissa elever…?
– Musikämnet påminner om idrotten när den fokuserar för mycket på spelande vilket medför att
redan spelande pojkar gynnas på bekostnad av andra elevgrupper

– Ni påstår att aktiviteter som som komponerande, kreativt skapande, liksom musiklyssnande och samtal kring musik är sällsynta inslag i musikundervisningen?
– Här tror vi att musikämnet kan utvecklas och det är dessa aktiviteter som vi vill slå ett slag för. Idag finns det utrustning för kreativt skapande via persondatorer. Detta medför att musikläraren ibland kan jobba mer som en bildlärare och agera kreativt bollplank till elevernas alster. Samtal kring musikens funktion är också väldigt viktigt. Musiklärare behöver få en bättre musiksociologisk och musikfilosofisk grund från sin lärarutbildning tror vi för att kunna diskutera musik med sina elever.

– Boken innehåller avsnitt om hur man som lärare kan gå tillväga med musiklyssnande, skapande, komponerande klassisk musik och jazz… är detta ett innehåll som forskarsamhället menar fattas i musikundervisningen idag?
– Eftersom det är en antologi med många medverkande författare så behandlas olika teman. Vi redaktörer är medvetna om att dessa teman redan finns på många skolor och Sverige har internationellt sett väldigt duktiga, engagerade och kompetenta musiklärare. Vi vill snarare slå ett slag för vissa moment som enligt aktuella studier har blivit allt mer sällsynta, särskilt på högstadiet

– På sidan 198, i kapitlet ”Musikpedagogen som frigörande folkbildare”, lyfter du fram en musikundervisning som utöver att fostra nya generationer av musikaliska experter även har som ambition att inspirera elever som kommer från marginaliserade områden att starta egna bildningsresor som bla. kan leda till att de ges större inflytande i samhället. Kan du utveckla dessa tankar?

– Här ligger framtidens utmaning för musikämnet och för rekryteringen av framtidens musiklärare. Jag tror att det behövs en ny SÄMUS-reform som inriktar sig på att rekrytera blivande musiklärare från t ex hip-hop-miljöer. Om man som tonåring har ägnat sig åt att göra hiphop- beats med dator och rappat/dansat, varför skulle man inte kunna börja på en musiklärarutbildning då? Det gäller att värdera förkunskaperna annorlunda och kanske ha moment i antagningsproven som påminner om arbetsproven till en konstskola, dvs. att de sökande får skicka in arbetsprover på komponerad musik.
Om musikläraren kan nå dessa barn så kan bildningsresor starta. Och då gäller det inte att bara bejaka deras redan befintliga kunskaper. Snarare handlar det om att utveckla och bygga vidare på deras kunskaper

– Du skriver att det kan finnas fog för oro att denna kritik kan bidra till musikämnet på sikt skulle kunna bli icke-obligatoriskt? Hur menar du?
– Om inte musikämnet varken är i takt med tiden eller fokuserar på kultur/traditionsbevarande finns det skäl för att oroa sig för att ämnet på sikt inte längre är obligatoriskt utan fokuserar endast på den medelklass som är intresserade och väljer det frivilligt

– Innehållet i boken andas en tillbakagång till lärarstyrd undervisning, katederundervisning där lärare styr och ställer….??
– Inte styr och ställer men där läraren öppnar dörrar till okända kunskapsvärldar. Tänk om barn och ungdomar i förorten som gör musik på sina hemdatorer får möta musiklärare som öppnar dörren till klassiska komponister. Mitt musiklärarideal är en musikliberal person som möter ungdomarna i sitt intresse men som inte stannar där och bara spelar hiphop med eleverna. Att stanna där är för mig populism, istället bör hen bidra till att eleverna ökar sitt kulturella kapital genom t ex kunskaper om
klassisk musik för att på så vis ge eleverna mer egenmakt.

– I en intervju påstår du att: ”Alltför mycket av musikundervisningen är oplanerad”.
– Det kan finns tecken på allt för mycket oplanerad musikundervisning där musikläraren är mer av en rockensembleledare som bildligt kastar ut en låt eller boll om vi refererar till idrottsundervisningen. Jag är väl medveten om att det vimlar av duktiga musiklärare. Men det är viktigt att tillsammans utveckla ämnet och det är viktigt att höja statusen för ämnet. Göra det relevant för samtliga eleverna. Diskutera och reflektera över musikalisk censur, varför blir folk upprörda över en 35-år gammal punklåt av Ebba Grön, vilket var fallet i ett uppmärksammat sommarpratarprogram. Koppla musiken till kulturens roll i samhället. Ett fritt kulturliv är grunden för ett demokratiskt samhälle. Alla musikaliska inskränkningar är hot mot yttrandefriheten. Detta faktum skulle musiklärare behöva göra sina elever medvetna om.

– Skulle du vilja sammanfatta dina tankar om musiklärare och musikundervisnig?
– Jag tycker att lärare skall utveckla kreativitet och skapande hos sina elever genom att arbeta
mer med elevernas eget skapande. De skall också tillsammans med eleverna lyssna på och samtala mer kring musik med kopplingar till vår tids ödesfrågor. Sedan skall de även agera kulturen och konstens försvarare på skolor genom att ta på sig organisatörs/administratörs rollen. Arrangera konserter, musikalarbete, m.m

 

Hej Johan!
Jag tycker att du skall tänka på att du som lärare skall styra och fördela arbetet. Du skall verkligen se till att eleverna får lära det de inte redan kan. Och så skall du se till att undervisningen inom de snäva ramar som
ändå läroplanen sätter blir så experimenterande och laborerande som det bara är möjligt…”

Detta är ord som riktades till Johan Myhrman, musiklärare på nuvarande Frölundaskolan strax söder om Göteborgs centrum fredagen 23 maj 2014. Tillfället då dessa ord yttras sker vid Carina Borgströms disputation. Hon disputerar med avhandlingen: ”När musik gör skillnad – genus och genrepraktiker
i samspel.”

Carina har precis andats ut som respondentefter väl genomförd disputation, då hennes musiklärare från 70-talet, Rune Fredriksson, dyker upp och påminner henne om att det är nästan 40 år sedan de träffades, hon som elev han som musiklärare på Ekebäcksskolan.
Rune berättar att han av en händelse på cykelbanan råkat träffa Johan Myhrman, nuvarande musiklärare på Ekebäcksskolan, som nu bytt namn till Frölundaskolan. Johan, Carina och Rune har denna skola gemensamt. Rune skulle gärna vilja att Carina med ord riktade en uppmaning till Johan vad han med utgångspunkt i avhandlingsresultatet bör tänka på som musiklärare. Rune dokumenterar Carinas utsaga med röstmemofunktionen på sin mobiltelefon. Efter viss besinning och eftertanke formulerar sig Carina inför en förväntansfull disputationspublik som följer:

”Hej Johan!
Jag tycker att du skall tänka på att du som lärare skall styra och fördela arbetet. Du skall verkligen se till att eleverna får lära det de inte redan kan. Och så skall du se till att undervisningen inom de snäva ramar som ändå läroplanen sätter blir så experimenterande och laborerande som det bara är möjligt…”

– Det första du sa var att Johan som lärare skall styra och fördela arbetet?
– Ja, det handlar om att min studie pekar mot att lärarstyrning när det gäller fördelning av instrument, solon, vilka musikaliska uttryck som premieras etc är centralt för att främja en genusneutral undervisning, det vill säga främja en lärandesituation där alla elever oavsett kön, eller för den delen någon annan form av kategorisering eller uppdelning av elever, erbjuds möjlighet att pröva musikaliska uttryck utan att de själva behöver bära ansvaret för hur de framstår inför sina klasskamrater.
När läraren bestämmer kan de så att säga ”skylla” sin ovana genusposition på hen. Hur denna styrning konkret ser ut beror naturligtvis på vilken nivå, och i vilken kontext läraren arbetar, men det centrala är att inte lämna över ansvaret av arbetsdelning till eleverna.
Min studie, och flera andra västerländska studier, visar nämligen att elever oftast väljer könsstereotypt om de ges möjlighet.
Strävan efter att passa in i gruppen, att inte sticka ut på ”fel” sätt, är starkare än önskan att musikaliskt prova något som går emot vad de uppfattar som ett heteronormativt normativt uttryck för kön. Det här sker oftast utan att elever och lärare reflekterar över det. Vi är så vana vid mönster som exempelvis att pojkar undviker mjukare uttryck i sång eller att flickor ”väljer instrument först när pojkarna redan har valt” att vi inte alltid ser när det sker i rummet. Självklart är det också hopplöst svårt att se om läraren har musik i helklass.

– Därefter skall Johan verkligen se till atteleverna får lära sig det de inte redan kan? Det de inte redan kan? Så har det väl alltid varit. Eleverna går i skolan för att lära sig det de inte kan?

– Jo, så är det naturligtvis. Här är det ocks viktigt att komma ihåg att min studie är gjord på estetiska programmet, som på flera avgörande sätt skiljer sig från musikundervisningen i grundskolan. Till estetprogrammet kommer elever med ett specialintresse för musik. Dessutom finns en tydlig idé om att utbildningen ska ge möjlighet till fördjupning och specialisering på områden som eleven själv väljer. De har oftast ett huvudinstrument redan innan de börjar och de har en klar idé om vilken genreinriktning de vill ägna sig åt.

På högstadiet har ju alla elever musikämnet och där är det ett större spann både vad gäller förkunskaper och intresse. Vad jag menar, utifrån ett genusperspektiv och utifrån de relativt små resurser ämnet har i grundskolan, är att det är viktigt att stärka eleverna i de musikaliska val och uttryck som de undviker att pröva, och därmed inte lär sig, utifrån att de upplever att det bryter mot gruppens normer för hur flicka respektive pojke förväntas agera i klassrummet. Detta riskerar att leda till ett könsuppdelat lärande som knappast skulle accepteras i exempelvis svenska eller matematik.

– Och så skall undervisningen vara så experimenterande och laborerande som möjligt?
– Min studie pekar mot att detta är en väg att gå mot en mer genusneutral uppdelning av instrument, uttryck, genrepreferenser etc.

– I samband med disputationen pratade du om att ge sig in i det okända, ”into the unknown”, att både lärare och elev tar sig an något som de saknar kunskap om?

– Jag sa nog inte att läraren saknade kunskap utan att läraren tog med eleverna på en resa som för dem var okänd och där läraren, med hjälp av sin kunskap, kunde undervisa bortom en given förlaga eller mall. Utan krav på att resultatet skulle gå att visa upp publikt.

Detta hänger samman med ett laborerande arbetssätt. Det visade sig att de ensemblegrupper som bäst lyckades gå bortom könsstereotypa uttryck hade det gemensamt att det var musik som bara spelades i skolan. Musik med ett tonspråk som var obekant för eleverna.

Det kan ju vara lätt att tro att eleverna skulle protestera mot ”konstig musik” men så var det inte. Istället möjliggjorde främmande tonspråk, det som framstod som okänd musikalisk mark, att eleverna vågade släppa sin identitet som ”trummis”, ”sångare” eller ”flöjtist” och de markerade inte kön lika tydligt som i andra grupper. Detta är naturligtvis en utmaning då denna typ av mer processorienterad undervisning är betydligt svårare att bedöma för en lärare.

Avhandlingen i korthet
Att flickor väljer körsång i högre grad än pojkar och att pojkar oftare än flickor väljer att spela i rockband än flickor är ingen nyhet. Men att dessa val i skolämnet musik på sikt också kan ge helt olika kunskaper och färdigheter är inte tidigare särskilt väl belyst.

Carina Borgström Källén visar i sin doktorsavhandling ”När musik gör skillnad” att valen av instrument och musikaktiviteter i gymnasieskolan har stor betydelse. Studien visar att genrer som ligger nära elevernas egen vardagskultur, oftast musikstilar inom pop/rockområdet, är mer könsstereotypa när de omsätts i musikundervisningen än de genrer som eleverna uppfattar som ”skolmusik”, det vill säga musik som endast spelas i skolan. En orsak, menar Carina Borgström, ligger i att när eleverna spelar samma musik i skolan som på fritiden har de oftast har förväntningar på att undervisningen ska kopiera kroppsspråk, vokalt uttryck och instrumentfördelning från förlagor och originalinspelningar inom populärmusiken.

Dessa förväntningar kring hur det ”bör” låta finns inte alls i ”skolmusiken” som är obekant för ungdomarna. Med skolmusik avses musik med ett tonspråk som eleverna oftast inte möter eller spelar på sin fritid. Skolmusiken är därmed mer neutral och utan förväntningar på hur en flicka respektive en pojke ”bör” använda sin röst, sin kropp och sitt instrument i musiken. Detta gör i sin tur att undervisningen i ”skolmusik” får bättre förutsättningar för att lära nytt och att omsätta befintliga kunskaper till nya instrument och nya situationer, medan undervisningen i t ex pop och rock liksom i sångensembler tenderar att befästa redan inhämtade kunskaper och färdigheter. Risken finns alltså att elevernas egna musikval leder till ett musikaliskt lärande som befäster konformitet och stereotypa mönster eftersom resultatet också visar att det är mycket svårt för enskilda lärare att gå emot de könsmönster i musiken som ungdomarna i studien omger sig med på sin fritid.

Avhandlingen bygger på observationer och intervjuer som genomfördes i åtta elevgrupper på estetiska program med musikinriktning i gymnasiet, sammanlagt 71 elever. Under ett läsår observerades undervisning i pop/rockgrupper, kompositionsgrupper, sångensembler samt jazz- och renässansensembler.